Vårens Böcker 2024 Vuxen Facklitteratur

Uljana Akca

Att välja det absurda / Augusti

Foto: Joel Ebonts
Foto: Joel Ebonts

När jag doktorerade i filosofi i Freiburg i mitten av 10-talet satt jag ibland och arbetade på stadsbiblioteket. Utsikten över katedralen på torget utanför, de regelbundna slagen från kyrkklockorna och sorlet från grönsakshandeln var mer än bara en sinnlig fond till skrivandet. Tillsammans med den ständiga doften av grillad korv som letade sig in genom fönstren, den alltför pratglada bibliotekarien i informationsdisken och mannen i dyr klocka och dunväst som rastlöst brukade sitta och bläddra i livsstilsmagasin medan han såg ut att längta bort, förmedlade intrycken närvaron av den faktiska värld som jag tyckte att all humaniora borde vilja nå ut till. Medan naturvetenskapen på ett mer självklart sätt delar med sig av sina rön till omvärlden, är det inte lika lätt att peka på vad humanioraforskningen bidrar med i samhället om den inte hörs i offentligheten. Också mitt arbete skrevs för andra filosofer, det insåg jag, men jag ville åtminstone hålla mig nära de frågor som angick fler än oss. I detta fall var det frågan om identitet. Det jag skrev därefter hoppades jag skulle nå en bredare krets.

I byggnaden fanns också den största sagosamling jag någonsin hade sett på ett folkbibliotek, och jag återknöt där till en av min barndoms favoritgenrer. Folksagorna hade lockat mig genom sina kryptiska symboler, medan H. C. Andersens konstsagor var det som en gång hade väckt mitt dödsmedvetande. I hans berättelser hade människors godhet och beteenden verkningar som sträckte sig långt bortom deras livstid. Jag kunde inte säga om jag själv var så god och mild att jag skulle komma till himlen precis som de vissna ängsblommorna och de lungsjuka barnen, jag som inte ens var döpt, och oroade mig ofta över det. När den mer vidskepliga delen av rädslan hade gått över kvarstod dock en insikt som många år senare skulle dra mig till filosofin: Döden är ett absolut faktum som ingen vet någonting om, och därför borde ingenting röra oss så mycket som hur vi dessförinnan lever.

När jag bestämde mig för att börja läsa filosofi på högskolan var det efter ett års studier i sociologi och genusvetenskap. Nog hade även de här ämnena varit intressanta, men för varje sak de kom fram till ville jag fråga ››Och varför är det så då?‹‹. För att få svaren fick jag leta mig vidare till det ämne som de själva hade sina rötter i. Den första riktiga filosofiska bok som jag gav mig i kast med var Tidsvändning av den samtida svenska filosofen Hans Ruin (2001). Den gjorde ett starkt intryck på mig, inte bara för att den gav svar, utan för att den visade att det gick att filosofera på riktigt också här, i Sverige, idag. Jag blev uppspelt av att jag först inte förstod så mycket, för det visade att världen hade så många fler dimensioner än jag hade trott. Filosofi ska vilja angå människor; att den ändå har ett tuggmotstånd beror bara på att den återspeglar världens komplexitet. Den är en plats för alla som vill förbi vardagsordens glatta yta, och vidare in mot tillvarons djupare skikt.

Powered by Labrador CMS