Viljan att förändra världen

Efter en lycklig barndom i Göteborg med gott om utrymme att odla mina intressen - sport, en popbandskarriär som aldrig riktigt blommade ut, samt ett rikt diskotekliv - utbildade jag mig till lärare på Göteborgs universitet och lärarhögskolan i Linköping. Med mitt lärarbetyg på fickan valde jag att söka arbete i en miljö som skilde sig väsentligt från vad jag tidigare varit van vid, och började på en av Göteborgs förortsskolor, Hjällboskolan i Angered. Här skulle jag få uträtta storverk till mina medmänniskors och samhällets fromma. Och nog kände jag att jag uträttade något där, men att förändra världen var inte riktigt lika lätt som jag en gång hade inbillat mig.

Hur som helst fann jag mig väl tillrätta och tjusades av alla öppna, rättframma ungdomar jag träffade på. Ibland var det tufft, men ändå ganska långt ifrån massmedias svartmålande bilder av förorten. Dessutom fanns där ett ungt engagerat kollegium, där jag mötte många meningsfränder och stor kompetens. Men visst hade förortssverige sina problem. I slutet av 70-talet och början av 80-talet förekom både hasch och thinner, men det anmärkningsvärda var ändå att så många människor trivdes, var så trevliga, och framför allt fulla av liv och snara till skratt. Stämningen på skolan och i området var varm och hjärtlig, långt ifrån den blaserade attityd jag ofta träffat på i andra skolor under universitetstiden, då jag livnärde mig på springvick över hela Göteborg. Problemen kom i cykler; någon rakt uppåt- eller nedåtgående trend kunde man inte direkt märka.

Men efter den senaste lugna perioden i början av 90-talet, förändrades något. Slagsmålen blev allt vanligare och allt råare, samtidigt som det övriga samhället utvecklades i samma riktning. Stämningarna påverkade mig starkt och jag blev alltmer nedstämd och uppgiven i mitt arbete. Jag kände hur jag höll på att slitas ut och det riktiga engagemanget saknades. Min 20-åriga längtan att en dag få skriva en bok (en lärare på engelska institutionen sa en gång något som fastnade i huvudet på mig: "Alla vill skriva en bok, och de som säger att de inte vill det ljuger.") hade till slut funnit sitt ämne: utvecklingen i förorten, men även i samhället i övrigt, parad med de erfarenheter och kunskaper om ungdomar och deras liv, glädjeämnen och bekymmer, som jag tillägnat mig efter sjutton år som lärare i engelska, franska och svenska, en tid som emellanåt avbrutits av studieperioder, pappaledigheter och ett år på Wettergrens bokhandel.

Våren -95 satte jag mig vid den nyinköpta datorn för att skriva av mig lite grann. Efter ett tag märkte jag att det artade sig till något som skulle kunna bli en bok, och med min frus stöd, men knappast mina tre barns, tog jag tjänstledigt ett år för att förverkliga min dröm och skriva på heltid i stället för under några timmar då och då. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig från början; texten fick ett eget liv, såsom jag hört andra tala om, och till slut, efter många bearbetningar, hade jag ett manus som nog kunde skickas in till Bra Böckers Stora Romanpristävling. Döm om min förvåning och glädje när jag uppe på taket till vårt läckande hus i Kålltorp fick ett telefonsamtal som berättade att mitt bidrag vunnit. Det var en svindlande känsla, som, med tanke på var jag befann mig när jag fick beskedet, lätt hade kunnat förbytas i en våldsam antiklimax.