Tillbaka
2018-12-14

Förläggareföreningen 175 år

FOKUS: Han har varit bokförläggare, bokklubbschef, ordförande i Förläggareföreningen. Men Per I. Gedins olika poster och uppdrag är knappast det som står högst på agendan när hans insats ska beskrivas. Hans betydelse inom och för bokbranschen ligger egentligen på ett annat plan: hans speciella och unika kreativitet, den aldrig sinande strömmen av idéer, förslag och uppslag, av vilka också många blivit framgångsrik verklighet.

Jan-Erik Pettersson

Han har bidragit till att forma bokbranschen från 1960-talet och en bit in på 2000-talet; han har gjort det genom att föreslå och driva på för kvalitetspocketboken, den moderna bokklubben, branschstatistiken, Månpocket, Augustpriset, för att nämna några hållpunkter.

Per I. Gedin har också varit en branschintellektuell, på ett sätt som är ovanligt i Sverige – och i dag förmodligen otänkbart. Redan på 1960-talet analyserade han pocketboken i Den nya boken (1966). Och på 1970-talet kom Litteraturen i verkligheten (1975), som med sitt perspektiv på författarna, böckerna och utgivningen som en del av samhället har blivit ett standardverk i sin genre.

Nu har han lämnat själva bokbranschen men är, vid 90 års ålder, alltjämt aktiv och mitt inne i en ny karriär, nu som författare och med ett antal uppmärksammade biografier bakom sig.

Per I. Gedin föddes i Tyskland 1928 och till Sverige kom han först tio år senare. Hans föräldrar, som var av judisk börd, hade vuxit upp i Tyskland och Sverige men funnit Tyskland på 1920-talet mer stimulerande. Men nu, på 1930-talet, handlade det om flykt undan nazismen, vars hot man förstås kände av inpå kroppen men vid den tiden ändå inte kunde ana vidden av.

Pers mamma Lena Gedin etablerade sig som Sveriges första litterära agent. Både hon och pappa Georg hade mängder av kontakter med de radikala och liberala stora tyska författarna som nu lämnade landet. Karriären för Pers del borde på så sätt ha varit spikad från början, kan man tänka. Men så var det inte alls, säger han själv. Efter studierna i Uppsala, som ledde till en fil. ​lic. i konsthistoria, var det forskningen som lockade mest – och drömmen om att bli utrikeskorrespondent.
– Men mina föräldrar hade ju många kontakter i bokbranschen, den kände Bonnierförläggaren Georg »Joje« Svensson var en god vän, och han hade tydligen tipsat Gerard Bonnier, för en dag ringde hans sekreterare och bad mig komma upp.
– Doktor Svensson säger att ni är duktig, sa Gerard. Jag har inget åt er just nu, men ni kan ju få börja på reklamavdelningen om ni vill.

Att säga nej till en plats på Bonniers framstod inte som ett alternativ.
– Jag blev väldigt inspirerad av hela atmosfären där, den tradition som satt i väggarna, men slogs också av hur gammaldags allt var, även så sent som 1953 när jag började. Det var ingen större skillnad mot 1920- och 1930-talen – kriget hade djupfryst hela verksamheten. Det var också utomordentligt patriarkaliskt. Förläggarna var herr Tor, herr Kaj och herr Gerard. Men för mig var det lärorikt, inte minst eftersom allt fanns i huset – sätteri, tryckeri, binderi, formgivning, klichéanstalt. Jag gick runt och pratade med folk och lärde mig. Jag var yngst överallt, och vid 25 års ålder var jag plötsligt chef, vilket var lika obegripligt för mig som för alla andra.

Upprinnelsen var att Per i trappan stötte ihop med den originelle fackboksförläggaren Jan Cornell, som på sitt vanliga burdusa sätt slängde ur sig: »Hördu din jävel, vill du bli chef för en bokklubb?«

Det visade sig handla om bokklubben Svalan, startad 1942 som ett svar på Tidens bokklubb, och som tryckte om böcker ur Bonniersortimentet i ett speciellt bokklubbsutförande. Medlemskapen hanterades av bokhandeln och kunderna anmälde sig för ett år i taget. Det hela hade gått som smort i början, men nu var klubben på dekis, så den unge och oprövade Gedin fick chansen. »Det kan ändå inte gå sämre«, fick han höra.
– Jag hade ju min akademiska Uppsalabakgrund, så det var naturligt för mig att gå till Carolina och beställa fram det som fanns om bokklubbar, och det blev en tunn liten bunt, men i den låg en skrift av amerikanska Book-of-the-Month Clubs grundare, och där fick jag upp ögonen för begreppet negative option, som ingen visste något om i Sverige. Man skickade helt enkelt på folk böckerna utan att fråga först och man upptäckte då att klubbmedlemmarna i häpnadsväckande hög grad behöll dem och därmed uppfanns ett nytt sätt att sälja böcker, som den svenska bokmarknaden dock inte var färdig för ännu.

Men att sälja via postorder borde fungera och kunna säkra Svalans ekonomi för framtiden, menade Gedin.
– Via försäljningschefen på klubben fick jag kontakt med en kille som sålde försäkringar och som hade 20 kvinnliga försäljare som alla kallade sig för fru Pettersson, och de sålde till samma kategori som de själva tillhörde, kvinnor i övre medelklassen som var hemmafruar och hade tråkigt och gärna pratade böcker med en försäljare.
– Det gick som tåget, utgivningen ökades. Vi gav till exempel mot alla odds ut en serie Svalans svenska klassiker som också blev en succé. Och det märkliga är att Svalan finns kvar än i dag med precis samma upplägg.

Per I. Gedin hade vuxit upp med Penguins pocketböcker och började tidigt fundera på om man inte i Sverige skulle kunna introducera vad som i den anglosaxiska världen kallades quality paperbacks: pocketböcker med hög kvalitet, både innehållsmässigt och till formen, och som såldes i bokhandeln.

Efter en resa till New York föreslog han att Bonniers skulle satsa på en fackboksserie i pocket, i stil med den amerikanska Anchor Books. Förslaget mötte milt sagt ingen större entusiasm. Pocketböcker i Sverige kom i serier som Manhattan och Zebra, huvudsakligen underhållningslitteratur med veckotidningsomslag som såldes genom kioskerna.
– Och de behandlades av kioskerna som tidskrifter. Man sålde några tusen på kort tid och returnerade inte ens det osålda, utan rev av omslagen för kreditering. Så kan man inte hantera böcker.
– Jag hade ju min analytiska ingång, så jag gjorde en sträng definition av pocketboken. Den skulle säljas i bokhandeln och utges i serier, vara uniform till format, utseende och pris – och det skulle vara kvalitet rakt igenom. Om folk visste i förväg vad de kunde förvänta sig så skulle pocketboken bli ett begrepp och kunna hanteras av bokhandeln som ett sådant.

Rimligen måste detta gå, menade Gedin, och till slut sa Gerard Bonnier det som han skulle säga många gånger: »Om du nu verkligen måste så …«

Bokförlaget Aldus, med sin kvalificerade utgivning av böcker om historia, konsthistoria, ekonomi med mera, startade 1960 och gick bra, betydligt bättre än väntat. Och varför kunde man då inte fortsätta med skönlitteratur? menade Gedin. Det tyckte nu inte riktigt Bonnierdirektionen, men efter hand gav de efter för tjatet, och så kompletterades Aldusserien med Delfinserien.

»It was a success from the beginning«, sa Penguins grundare Allen Lane om sitt förlag. Samma kunde man säga om de svenska pocketserierna.
– Det var fenomenalt roligt, det fanns en sån nyfikenhet hos läsarna, en sån positiv anda och författarna stod i kö för att komma ut hos oss. Professorer som aldrig haft en publik fick massor av läsare. Herbert Tingsten, till exempel, sa att han aldrig sålt en bok, nu sålde han massor. Vi satsade på formgivning; Vidar Forsberg, Per Åhlin och Kurt Lundkvist gjorde originalomslag. Jag blev helt hög på det här. Vi gjorde en serie Strindberg i den nästan hantverksmässiga monotypetekniken, tryckt på den sista maskinen av den sorten i Sverige.
– Jag tycker nog fortfarande att pocketböckerna är det bästa jag har gjort. Och jag hade ju tur hela tiden. Vi var lite styvmoderligt behandlade i början, så jag fick höra att när det ska väljas böcker så får Bonniers Folkbibliotek välja först, sedan Zebra, sedan Svalan och det som blir över får du. Ofta var det de bästa böckerna som blev över: Thomas Mann, Camus, Pär Lagerkvist. Och dem kunde man förvisso sälja. Vi sålde till exempel 100 000 exemplar av Gäst hos verkligheten.

Men allt var inte frid och fröjd. Per var två gånger på väg bort från Bonniers eftersom han krävde att få bli delägare i Bokförlaget Aldus, något som enligt Bonniers samlade åsikt var en omöjlighet. Men efter uppsägning och försök hos NKI-skolan och Norstedts var han tillbaka hos Bonniers. Det oväntade lockbete som hållits fram var att han skulle kunna bli hälftenägare och förläggare i Wahlström & Widstrand (att Bonniers ägde hälften i W&W var det få som ens visste) när dess chef Carl Björkman gick i pension.

Men en obehaglig överraskning väntade. Sommaren 1961 tog Carl Björkman sitt liv och lämnade efter sig ett förlag med tom kassa och stora skulder. Överenskommelsen med Gedin måste anses som överspelad, menade nu Gerard Bonnier. Men det tyckte inte Per Gedin alls. Han var helt inställd på att driva W&W. Det var ju ett av Sveriges riktigt fina förlag, där fanns författare som Olof Lagercrantz, Jan Fridegård, Per Wästberg, Herbert Tingsten (som dock var på väg bort) och därtill många utländska namn.
– Det var en tung start förstås, men ekonomin blev likväl så sakta allt bättre.
– Jag var besluten att bygga en stark skönlitterär lista. Ett medel var den så kallade Gruppantologin, en årlig kalender för debutanter, där en jury med etablerade författare valde ut bidragen. På det sättet fick vi in Göran Hägg, Ulf Lundell, Katarina Frostenson, Bruno K. Öijer, Niklas Rådström, Gunnar Harding med flera i förlaget.
– Jag reste också mycket och sökte mig systematiskt utanför Norden. Jag for till USA, till Tyskland, till Sovjet, till Afrika, odlade kontakter, träffade kollegor och författare, några blev jag god vän med, som Joseph Heller och Jevgenij Jevtusjenko.

Mot slutet av 1960-talet fungerade W&W bra. Men det gjorde däremot inte bokbranschen som helhet – där rådde krisstämning. Och det gällde även och inte minst Bonniers. Men där arbetade man intensivt på en tänkbar lösning kopplad till det politiska beslutet att bokpriserna skulle bli fria 1970: direktförsäljning av nyutgivna böcker genom bokklubb. Man hade Svalanerfarenheten att falla tillbaka på och visste att det kunde vara väldigt lönsamt att sälja direkt via postorder.

Att starta en stor bokklubb var ju också Per Gedins gamla önsketanke från 1950-talet, där han skulle kunna tillämpa idén om negative option på den svenska bokmarknaden. Och på Bonniers ställde man sig positiv till tanken.
– Men Bonniers gick till Bertelsmann i stället, bakom ryggen på mig, för de ville prioritera sin egen bokklubb, Bonniers bokklubb. Sedan kopplade de loss Bertelsmann som samarbetspartner och det var ju fult gjort, men klubben gick mycket bra. Men då gav jag mig fan på att genomföra Månadens Bok, så jag engagerade Adam Helms på Forum, och tillsammans gick vi till Gerard och då sa han slutgiltigt ja.

Per Gedin var övertygad om att bokklubben som idé skulle lösa det växande problemet med att sälja skönlitteratur i original. För allt fler människor var det dessutom naturligt att handla på postorder. De flesta klubbmedlemmarna var kvinnor, det var lärare, sjuksköterskor, daghemspersonal, många hade relativt nyligen klivit ut på arbetsmarknaden i och med den offentliga sektorns expansion, men var inte, som en äldre kategori av bokköpare, inskolade i bokhandelskulturen.

Månadens Bok startade 1973, efter att i flera år ha fått vänta i kapprummet och med böcker som hämtades från alla förlag. I början sålde klubben också genom bokhandeln. När bokklubbschefen Erik Hyllner sedan efter några år sade upp bokhandelssamarbetet sjönk omsättningen medan vinsten ökade kraftigt.

Bokklubbarnas frammarsch omformade bokbranschen. Den ena klubben efter den andra startades. Alla hade de samma upplägg, med en nyutgiven huvudbok som skickades automatiskt till medlemmarna om de inte avbeställde och några (efterhand allt fler) alternativböcker. Och nästan alla klubbar ägdes av Bonniers.

Månadens Bok gav också möjlighet till en nytändning för den svenska pocketboken, som nästan slagits ut helt under åren från mitten av 1970-talet och framåt. Det blev Månpocket, en serie som byggde på reprint av befintliga men alltid ganska nya och säljande titlar och med enhetlig prissättning, serieformgiven med slående omslag.

Per I. Gedin började tidigt höras av också i branschsammanhang. Han kom in i Förläggareföreningens styrelse i början på 1960-talet när han var drygt 30 år gammal, och förstås yngst i sällskapet.
– Jag upplevde föreningen som antikverad, helt annorlunda mot i dag, när den fungerar väldigt professionellt. Det var aldrig någon förnyelse dåförtiden. Kom man med så satt man till pensioneringen. Jag hade ju lärt mig föreningsteknik i studentlivet och krävde och fick också igenom att man skulle ha något så självklart som en valnämnd. Bengt Lassen, som var ordförande, kallade mig Gossen Ruda. Konstant. »Gossen Ruda har visst begärt ordet.« Men jag tog det med en klackspark.
– Sedan, i ett senare skede (1990–1993), blev jag ordförande i Förläggareföreningen, men då var det en helt annan förening.

Strax dessförinnan (1988) hade han skrivit ett brev till föreningens styrelse och föreslagit att branschen med förebild i det engelska Bookerpriset skulle instifta ett litterärt pris i syfte att skapa medial uppmärksamhet »genom att under Oscarsgalainspirerade former tilldela ett litterärt verk av en svensk författare ett betydande pris«. Han föreslog att det skulle heta Strindbergspriset. Det blev det ju inte – men nästan. I dag är Augustpriset som bekant en viktig del av Förläggareföreningens verksamhet och en institution i det litterära livet i Sverige.
– Det jag är mest stolt över i branschsammanhanget är nog branschstatistiken, där jag var ordförande i statistikkommittén. Augustpriset förstås också, men det är ju numera så känt.
– Innan statistiken kom så var den ekonomiska kunskapen om helheten verkligen knackig. Man visste inte åt vilket håll det gick, hur mycket som fanns i förlagens lager. Statistiken utvecklades långsamt, men nu är den världsbäst.
– En annan märklig tidig upplevelse var kommissionssystemet och hur man i föreningen på den tiden pratade om bokhandlarna. Det var förlagen som bestämde patriarkaliskt, bokhandlarna var bara deras kommissionärer. »Wesströms Bokhandel kan vi inte ha, vi får avskaffa det kommissionärskapet«, kunde man säga. »Men den går ju bra, varför ska vi lägga ner den?« kunde jag invända.
– Här satt de här direktörerna i Stockholm och bestämde vilka bokhandlare som skulle få finnas och vad de skulle få göra och inte göra. Jag bestämde mig då för att göra vad jag kunde för att avskaffa systemet. Branschen försvarade det ivrigt så länge det fanns, men när det försvann var det ingen som saknade det. Sedan blev ju priskonkurrensen galen ett tag och jag föreslog införande av påtryckta cirkapriser, som i till exempel USA, men det var det nästan ingen som höll med om.

I mitten på 1980-talet var det dags för en ny rockad. Per Gedin blev till mångas förvåning en småförlagsman. W&W var ju trots allt inte hans eget förlag och han ville inte be om att få vara kvar på nåder när pensioneringen närmade sig. Det fick bli Gedins förlag i stället.
– För första gången förlorade jag pengar. Men jag hade kul, gav ut nästan bara skönlitteratur, sådana böcker som jag själv gillade, och många författare var mina vänner. Men det konstiga var att det kulturella kapital jag byggt upp under så många år bara försvann, ingen brydde sig om det. Jag kom till kedjornas försäljningsmöten, man lyssnade på vad jag hade att säga, sedan tog man kanske 500 ex av någon titel i central­inköp till 50 procents rabatt, och av dessa kom 300 tillbaka. Jag fick verkligen uppleva hur det är att vara en liten förläggare.

Gedins blev inte något nytt stort familjeförlag à la Bonniers. Den tiden var förbi. I stället sålde Per år 1997 Gedins till sitt gamla förlag, W&W. Därefter sadlade han om till en verksamhet som garanterat var hans alldeles egen: skrivandet, författarskapet. Det har blivit en rad uppmärksammade biografier. Den första, Litteraturens örtagårdsmästare, kom 2003 och handlade om förlagspatriarken Karl Otto Bonnier. Sedan följde böcker om Verner von Heidenstam (2006), Carl Larsson (2011), Isaac Grünewald (2015) och När Sverige blev modernt (2018), en biografi om konsthistorikern Gregor Paulsson, som var hans egen lärare en gång i Uppsala.
– Branschen i dag? Jag kan ärligt säga att jag inte förstår den. Problemet är läsarna. Det bildade borgerskapet finns inte längre och ingen annan grupp som skulle kunna bära upp läskulturen har anmält sig. Böckerna har heller ingen tydlig plats i röran av medier. Försäljningen sjunker successivt, det kan jag se på mina egna böcker: Karl Otto Bonnier sålde i 15 000 exemplar, Isaac Grünewald, som kom tolv år senare, i 3 000.
– Det enda råd jag kan ge: Fortsätt så länge ni kan.

2019-05-17

Kartlägger debuten

NÖRDEN: I boken Debutant! skriver sociologen Henrik Fürst om den skön­litterära debuten och dess ställning inom litteraturen. Undersökningen baseras bland annat på Svensk Bokhandels kataloger.

Emma Olsson

Inloggning krävs för att visa resten av innehållet.

eller Prenumerera