Tillbaka
2018-10-27

»Jag tänker inte dö över något jävla korr«

FOKUS: I 22 år har förläggaren Svante Weyler varit en dominant röst i den svenska bokbranschen. 

Han har stått upp för den smala litteraturen men också hamnat i centrum för en rad heta konflikter.

62 år gammal har han nu sålt sitt förlag.

Kalle Laxgård

– Jag trivs verkligen mycket bättre med barn än med vuxna. De är helt enkelt roligare.
Svante Weyler tittar ner på Kasper och ler.
Klockan är strax efter tre på måndagseftermiddagen när han rullar in barnvagnen i Skinnarviksparken på Södermalm i Stockholm. Det är hit de brukar gå de dagar när Svante hämtar sitt barnbarn på dagis.
Svante Weyler lyfter upp tvååringen i famnen för en bättre utsikt ut över Riddarfjärden.
– Min fru kunde inte hämta honom i dag som planerat. Och då ryckte jag gladeligen in, säger han.
Möjligheten att göra det har också blivit större nu.
Sedan Svante Weyler kom in i förlagsvärlden för drygt 20 år sedan har han kommit att bli en av branschens mest välkända profiler. Han har tagit debatter, vunnit priser och hamnat i offentliga blåsväder. När han i november i fjol sålde Weyler förlag till Natur & Kultur fick nyheten stor spridning i riksmedierna.
Utifrån var det lätt att se en 62-årig förläggare som förbereder sig för sin exit.
Men stämmer verkligen den bilden?

Svante Weyler minns Skinnarviksberget redan från när han var liten.
På 1950-talet trafikerades vägen genom parken av bilar och han och hans syskon brukade tjuta av skratt när deras pappa gasade uppför ”Stockholms enda alpväg” på väg hem till lägenheten i Aspudden.
Med egna ord beskriver han uppväxten som ”en enda jävla solskenshistoria”. Han hade det lätt både i skolan och med kompisar. En besserwisser, måhända. Men bra på fotboll.
– Min familj tillät att man fick göra vad som helst utom en sak: Man fick inte vara dum. Det kan låta som terror, och det var det säkert ibland, men framför allt fanns det ett slags strävan, säger Svante Weyler.
Pappan var folkskollärare, mamman socialarbetare och det fanns gott om litteratur i hemmet. Svante Weyler minns tydligt en dag när hans pappa gav honom en ny bok av P.O. Enquist. Den handlade om utlämningen av baltiska soldater till Sovjetunionen efter andra världskriget.
– Det här är boken om det viktigaste som hänt i Sverige under min livstid, sa pappan.
Att lyssna på Svante Weylers berättelser om folkhemmet, FNL-engagemang och viljan att förändra världen är som att lyssna på en gammal radiodokumentär. Med facit i hand är det ingen slump.
Efter en resa till Tyskland hösten 1977 bestämde sig Svante Weyler för att bli journalist. I Berlin var allt på allvar: historien, litteraturen, samhället.
Karriären började på tidskriften Ord & Bild och fortsatte på Sveriges Radio, men under hela 1980-talet återvände han ofta till Tyskland för inslag om litteratur, teater och den politiska utvecklingen. Två år efter murens fall flyttade han med fru och tre barn till Berlin för ett liv som utrikeskorrespondent.
Tjänsten var ett drömjobb, men trots det blev tiden i Tyskland kortare än planerat.
Strax efter flytten fick Svante Weyler ett samtal från Norstedts om att ta över posten som förlagschef. Han kände sig smickrad, men tackade nej.
Ett år senare kom frågan igen.
– Jag var 40 år och insåg att det var en sak jag alltid gjort, oavsett vad jag ägnat mig åt i livet. Och det var att läsa romaner.
Han tilltalades också av att Norstedts hade en tradition av journalister i förlagstoppen och att flera av författarna hade journalistisk bakgrund.
– Jag hade varit en ganska kaxig journalist och flitig debattör. Men jag ville inte längre bara kritisera och hacka på de som skapade. Jag var nyfiken på om jag vågade mer själv genom att vara med och producera kultur.
Den första januari 1994 tillträdde Svante Weyler som förlagschef på Norstedts.
Svante Weylers tid på landets näst största förlag går att dela in i tre delar: moderniseringen, konflikterna och upprättelsen.
Norstedts drogs med ekonomiska problem och för att komma till rätta med dem skar Svante Weyler hårt i utgivningen. Tilltaget nära halverade förlagets omsättning.
En annan sak Svante ville förändra var strukturerna.
Sedan huset på Riddarholmen byggdes på 1880-talet hade hierarkierna varit mer eller mindre intakta, med förläggarna i sina vackra rum i toppen.
Svante Weyler uppfattade det som kvävande.
– Mitt mål var att vi skulle ge ut böcker som var så bra att de fanns kvar om hundra år när tiden gjort sitt jobb och rensat. Jag var övertygad om att det i bra förlag finns ett ständigt pågående samtal bland medarbetarna. Men kommunikationen hade varit obefintlig.

För att bryta den rådande normen flyttade Svante Weyler ihop förlagsdelen i ett öppet redaktionslandskap i husets gamla tryckerihall. För att visa hur mycket han trodde på idén ställde han sitt eget skrivbord i mitten av det stora rummet.
Eva Gedin, i dag förlagschef på Norstedts, och den första medarbetaren Svante Weyler anställde, minns förändringarna.
– Svante tänkte nytt och var faktiskt anledningen till att jag kunde tänka mig att jobba på Norstedts. Förändringarna han gjorde då är också en viktig del i att jag jobbar kvar än i dag, säger hon.
En del såg honom som en visionär. Bullrig, glad och entusiasmerande. Pratade mycket och gjorde sig bra i medierna.
Andra var långt ifrån lika övertygade.
– Jag gillar verkligen Svante. Men han är nog lite av en gilla- eller ogilla-person. Han har ett stort behov av att synas och väjer inte för konflikter, säger Göran Wiberg, försäljningschef på Norstedts mellan 1998 och 2008 och i dag försäljningsdirektör på Bonnierförlagen.
Konflikter blev det också. I mångas ögon hade förläggaren Ann-Marie Skarp, med sin långa erfarenhet, varit en given kandidat till förlagschefsposten innan Svante Weyler tillträdde. För henne blev den nya organisationen förödande.
– Jag tillhörde den gamla regimen. Jag hade verkligen varit med centralt och hade mycket kontakter, men i stället för att ta vara på min kunskap och mitt kontaktnät skulle de bygga nytt, beskrev Ann-Marie Skarp, i dag vd och förlagschef på Piratförlaget, situationen i ett reportage i SvB 2014.
Hon var inte ensam.
Två medarbetarenkäter efter varandra gav Svante Weyler bottenbetyg som chef. I bilen hem från en chefskonferens i Stockholms skärgård brast det för honom.
– Jag bölar inte så ofta. Men nu satt jag där i bilen med mina chefskollegor och storbölade. Jag fattade ingenting. Jag trodde problemen var över och att medarbetarna gillade mig. I stället sa de att jag sopade allt under mattan. Men det fanns ju inte ens en matta att sopa något under – vartenda möte hade ju varit ett krig! säger Svante Weyler.
Stridigheterna nådde sin kulmen när Ann-Marie Skarp och författaren Jan Guillou lämnade Norstedts för att starta Piratförlaget, båda starkt kritiska till Svante Weylers ledarskap.
Debatten rasade på kultursidorna. Tonen var minst sagt hätsk.

I dag är händelserna sommaren 1999 något Svante Weyler inte vill kommentera.
– Det var bara så jävla trist.
Däremot pratar han gärna om åren efter.
Norstedts var ”harmoniskt” och ekonomin blomstrade. P.O. Enquist, Mikael Niemi och Torbjörn Flygt vann Augustpriset tre år i rad.  2002 kröntes framgångarna också med ett Nobelpris, det första för förlaget på nära två decennier.
Dagen då pristagaren skulle tillkännages hade Svante klätt sig i sin blå turskjorta, minns Eva Gedin.
– Svante hade upptäckt Imre Kertész under sin tid i Berlin och var hans otroligt hängivna förläggare. Det hade börjat spekuleras om Imre och det syntes att Svante var otroligt nervös, säger hon.
När Svante Weyler i dag summerar sin Norstedts-historia är det någonstans här den borde ha tagit slut.
Efter att Kooperativa Förbundet köpt förlaget hade han själv fått känna på hur det var att inte dra jämnt med sin chef. Problemen mellan honom och Norstedts vd Kjell Bohlund kom också att eskalera.
Exakt vad konflikten gällde är fortfarande inte känt.
– Svante är en duktig förläggare men vi samarbetade inte bra. Varför har jag ingen anledning att gå in på, säger Kjell Bohlund i dag.
Till slut valde Svante Weyler att lämna förlaget.
– Han tyckte inte om mig, jag tyckte inte om honom. Och eftersom jag hade känt att det varit jävligt trist att bli sparkad slutade jag innan de hittade en anledning, säger han.

Efter tolv år på Norstedts var han övertygad. ”Aldrig mer förlag”, sa han till sig själv. Det var ett löfte som höll i ett år.
Efter att ha skrivit en essäbok och hankat sig fram som frilansjournalist reste Svante Weyler återigen till Berlin.
– Där passade jag på att träffa Imre Kertész. ”Du ser eländig ut”, sa han. Jag svarade att jag var det. ”Då får du väl göra något ordentligt då. Du är ju förläggare!”, svarade han.
Ett par veckor senare registrerade Svante Weyler bolagsnamnet Weyler förlag från källaren hemma i Enskede. Fysiskt var det långt ifrån salarna på Riddarholmen, men de litterära ambitionerna var de samma.
– Jag hade aldrig tänkt tanken på att starta eget tidigare. Men jag hade lidit av att författare som Imre Kertész och Péter Esterházy var så nedprioriterade på det stora förlaget. De var kanske smala, men de skulle inte vara svårare att sälja på mitt förlag än på Norstedts, säger Svante Weyler.
Tack vare en investerare kunde han anställa och hyra lokal i Gamla stan. Snart var Svante Weyler återigen synlig i branschen. Förlagets böcker fick fina recensioner och när Tomas Bannerhed vann Augustpriset 2010 deklarerade den stolta förläggaren: ”Nu blir ni inte av med oss!”
Vid sidan av Korparna fick Weyler också försäljningsframgångar med författare som Björn af Kleen, Ann Heberlein och Felicia Feldt.
– Det var fantastiskt och vi fick ett kvitto på att det verkligen kunde funka. Men efteråt har jag också förstått vad det innebar att jag startade förlaget 2007 – just när bokmarknaden peakade, säger Svante Weyler.
Vi träffas första gången några veckor före promenaden med Kasper på Skinnarviksberget.
Svante Weyler är klädd i blå lammullströja och sitter tillbakalutad i en fåtölj på kontoret i Gamla stan. Fyra månader har gått sedan försäljningen av Weyler förlag blev officiell.
Under toppåret 2012 omsatte förlaget nära 13 miljoner kronor och gjorde en vinst på 2,7. Men efter tre raka förlustår var omsättningen nere under 7 miljoner kronor.
Svante Weyler berättar hur han fick lägga allt mer tid på att tänka på ekonomin. Hur han blev tröttare, sov dåligt och förlorade humöret.
Idén att sälja var hans egen. För ett år sedan ringde han till Natur & Kulturs förlagschef Richard Herold.
– Nu fortsätter verksamheten som vanligt, men med en ny ägare, säger Svante Weyler.
Var det ekonomin som fick dig att sälja?
– Bland annat. Men också: När författare kommer hit är de 30 bast. Jag är inte det, för att uttrycka det milt. Jag måste kunna säga att det här förlaget finns kvar även när de vill ge ut sin tionde bok. Därför behövde jag ansluta mig till någon som vägde lite mer.
Du gick från ett stort förlag till något litet och eget. Nu är du tillbaka på ett stort förlag igen. Känns Weyler som ett misslyckande?
– Inte ett dugg. Jag var rätt beredd på att inte lyckas när jag startade förlaget. Hade jag trott att Weyler skulle bli en enkel match hade det så klart känts surt, men den utgivning jag sysslar med har historiskt alltid bara överlevt inbäddad i stora förlag.
Hur har marknaden förändrats sedan du startade?
– Jag kan välja, producera och marknadsföra en bok. Men i dag är jag mer rådvill än någonsin om hur man når den bokköpande publiken. Om framgång förut berodde på 60 procent skicklighet och 40 procent tur, är turen nu uppe i 70 procent. Det ger andra existensvillkor som passar mig mycket sämre. En annan sak är att jag inte känner till något exempel på en kvalificerad bok som nått offentligheten och blivit en kommersiell framgång via sociala medier.
Vilka frågor är viktigast i dag?
– Amazon är en av de viktigaste. De vill ju inte bara konkurrera med oss, de vill döda oss. En annan är att vi har en koncentration med en bokhandelskedja, vilket gör att antalet inköpare till butikerna är väldigt lågt. Det är riskabelt.
Amazon är en av många frågor du tagit upp i offentliga debattinlägg genom åren. Varför initierar du debatter?
– Jag har i hela mitt liv varit politiskt och kulturellt intresserad. Dessutom finns det en fin tradition av att förläggare som producerar offentlighet också ska delta i offentligheten. Vi har väldigt mycket makt och därför är det rimligt att vi också redovisar vad vi tänker.
Är du rädd för att få stryk?
– Inte så farligt, det får man stå ut med. Jag har ingen talang för att vara illa omtyckt men jag har absolut inget emot att andra har åsikter. Diskussion är livsnödvändigt. Och om inte jag bidrar med mina åsikter kanske andra håller inne på sina.
Du har ändå åkt på en del offentliga käftsmällar. Exempelvis i debatten med Jan Guillou 1999. Eller när Ann Heberlein anklagade dig för att utnyttja hennes psykiska sjukdom. Tycker du att du behandlats rättvist i medierna?
– Inte då. I fallet med Ann Heberlein tyckte jag att några kollegor och Dagens Nyheter uppförde sig förfärligt. De påstod och lät folk påstå att jag varit ohederlig för att få till en debatt. Det är en av få gånger jag yttrat mig offentligt om relationen till en författare. Den beskyllningen skakade mig i grunden.
Hur har privatpersonen Svante tagit smällarna i karriären?
– Jag har själv försatt mig i utsatta positioner så jag kan inte klaga. Men jag är precis lika känslig som alla andra. Både jag och min hustru har jobbat heltid, och under hela yrkestiden har vi haft tre barn. Efter dagarna med krig på Norstedts kom jag alltid hem till någon som sa: ”Pappa, jag vill ha mat!”, ”Pappa jag vill gå på bio!” Det var otroligt välgörande. Då var det omöjligt att tänka på jobbet.
Vad är du stoltast över som förläggare?
– De sista åren på Norstedts. Och vänskapen med Imre Kertész.
Du säger inte Stieg Larsson?
– Visst, det är naturligtvis mitt stora claim to fame. Jag kan åka runt hela jorden och säga: ”I signed the man!” Men jämfört med Imre Kertész och Nobelpriset står det sig slätt.
Du fyller 63 i år. Hur länge ska du fortsätta jobba?
– Vi får se, men alldeles bestämt till folkpensionen. Många säger att det här är ett jobb man aldrig slutar med. Men jag har sett många författare bli slutskrivna för att inte någon sagt åt dem att lägga av. Den kunskapen ska jag tillämpa på mig själv. Jag tänker inte dö över något jävla korr.
Vad blir ditt arv till branschen?
– Haha, jag kan inte föreställa mig något mer pretentiöst än att ha tänkt ut det! Det blir inget arv. Eller, jo förresten – mina sommarfester för författarnas och medarbetarnas barn. Det är nog också vad jag är allra mest stolt över. Senast var det 23 barn som letade skatter i min trädgård.
Det låter som full rulle!
– Jag är uppvuxen med barn runt omkring mig och det har inte gått en dag i mitt liv utan att det är småungar i närheten. I tonåren hade jag inga tankar på karriär. De enda dröm jag hade var att någon gång i livet ha små barn. Att nu ha barnbarn som jag kan träffa flera gånger i veckan är underbart.
Svante Weyler gör sig liten i fåtöljen och härmar en barnröst:
– Att ha någon som ropar: ”Morfar, morfar, får jag titta på paddan? Nej, visst ja, du hatar paddan. Du gillar ju bara böcker!”

2019-05-17

Kartlägger debuten

NÖRDEN: I boken Debutant! skriver sociologen Henrik Fürst om den skön­litterära debuten och dess ställning inom litteraturen. Undersökningen baseras bland annat på Svensk Bokhandels kataloger.

Emma Olsson

Inloggning krävs för att visa resten av innehållet.

eller Prenumerera