Tillbaka

Det självklara gräsrotsperspektivet

1997-09-19
av Inger Frimansson
Överallt i de norr- och västerbottniska stugorna sitter folk och skriver. Det blir dikter, det blir prosa, det blir självbiografiska akter om slit och umbäranden. Vintern är lång o...
Överallt i de norr- och västerbottniska stugorna sitter folk och skriver. Det blir dikter, det blir prosa, det blir självbiografiska akter om slit och umbäranden. Vintern är lång och mörk, manushögarna växer. Somt blir kvar i skrivbordslådorna. Somt blir bra, så bra att det håller för utgivning. Somt blir mindre bra men ges ut ändå. Ingenstans i Sverige finns det så många små och speciella, ska vi kalla dem barfotaförlag, som här i norr. Och tolka nu inte detta som att allt vad de ger ut är skräp. Så är det inte. Dessa förlag har ofta startats av "bortsopade" författare, sådana som inte längre kommer ut på de stora förlagen men inte vill ge upp för det. I stället drar de igång ett eget förlag och börjar ge ut egna och andras texter. De samarbetar med författarna, hjälper dem med språk och redigering, låter dem sedan köpa hela upplagan. Folk har en enorm uppfinningsrikedom när det gäller att marknadsföra och sälja sina böcker, berättar en av dessa barfotaförläggare och menar att sådant stärker självkänslan. Den fina kulturella världen "nere i Stockholm" rynkar förstås på näsan åt den här sortens verksamhet. Det struntar barfotaförläggarna i. De står för sina böcker, de är stolta över dem och glada över att kunna medverka till att ge ut berättelser, som annars knappast skulle ha en chans att nå publik. Också Norrbottens läns landsting vill vara med och stötta regional förlagsverksamhet. Redan förra året beslutade landstinget i sitt mediepolitiska program att hjälpa till att förbättra förutsättningarna för förlagsverksamhet i Norrbotten. Det har talats om ett Norrbottensförlag men också om ett mer omfattande förlag, ett för hela Barentsregionen. Barents? Vad i herrans namn är nu det, undrar säkert en och annan sörlänning. Att det har med Barents hav att göra förstår man kanske, men vilka språkområden handlar det om? Jo, sju stycken: norska, svenska, tornedalsfinska, finska, ryska, samiska samt det samojedspråk som talas av nentserna, en nomadbefolkning på tundran mellan Archangelsk och Jenisej. I många hundra år pågick en omfattande handel mellan invånarna i det här området, ända tills Sovjetregimen stängde gränserna. Nu börjar kontakterna trevande tas igen, även om Barentsregionen än så länge främst bara existerar på kartan. I slutet av augusti inbjöd landstinget till ett tvådagarsseminarium i Överkalix för att diskutera behovet av ett nytt bokförlag. Tanken är dock inte att landstinget ska driva förlaget, bara vara med och stötta rent ekonomiskt. Bland de inbjudna fanns författare och förläggare från hela Barentsregionen. Ingen hade någonting emot att starta ett nytt förlag men man var överens om att det måste finnas en formulerad tanke och en brinnande idé som drivkraft. Förlaget får inte drivas "uppifrån" utan vara "författarstyrt" med ett minimum av byråkrati. Böckerna måste vara av hög kvalitet. Lite förvirrande blev det under dag två, när det visade sig att ett Barentsförlag redan hade bildats och att Överkalix kommun skjutit till aktiekapitalet på 100 000 kronor. Många av deltagarna kände sig lurade. Efter en stunds hetsig ordväxling enades man dock om att förlaget hade bildats av rent formella skäl. Glesbygdsverket skulle ge ut en ny bok på sju språk och den kunde inte tryckas om det inte fanns något förlagsnamn. Ska man ha ett nytt förlag så måste böckerna därifrån alltså vara av yppersta kvalitet. Därom var alla överens. Men en förutsättning för kvalitet är att man har goda författare. Och varifrån får man dem? Är inte alla goda författare redan uppknutna? Frågan gick till de etablerade Norrlandsförfattare som fanns med under seminariet? Skulle de vara villiga attlämna sina fina Stockholmsförlag och flytta över till ett nytt och okänt förlag i Norrland? Mattias Alkberg, poet på Wahlström och Widstrand, var tvärsäker. - Absolut! Vem som helst kan ge ut mina böcker. Bengt Pohjanen (Norstedts) fann frågan besvärlig. - Byter jag förlag måste jag börja från början. Nja, jag lämnar nog min plats på det nya förlaget till någon från Stockholm i stället. Torbjörn Säfve förklarade att han fram till sekelskiftet bundit upp sig med förskott hos Rabén Prisma. Men därefter... - Min nya trilogi, som ska handla om hur man blir när man växer upp här i norr, den ger jag gärna ut på ett Barentsförlag. Konferensledaren Kerstin Wixe frågade vad man som författare behöver och vad man får av sitt förlag. Svaren varierade. - Pengar och vänskap, ansåg Mattias Alkberg. - Proffsigt folk, som kan komma med synpunkter, tyckte Bengt Pohjanen. Men den tiden är förbi då man blir bjuden på vin och dricka. Numer sker kontakterna via e-post. Poeten Maria Vedin, Wahlström och Widstrand, erkände att hon som färsk debutant hade trott att hon skulle få hjälp med marknadsföring och bli En Känd Författare. - Men förlagen hoppas nog på att författaren skapar en egen massmedial karriär. Då säljer böckerna. Vore det bra med ett gemensamt Barentsförlag? - Jag tror inte att de etablerade förlagen direkt kastar sig över det här området, ansåg Bengt Pohjanen. Men man kan inte skapa ett Barentsförlag för refuserade författare från Bonniers och Norstedts. Mattias Alkberg höll med. - Nej. Det får inte bli ett andra klassens förlag. Maria Vedin hyste vissa farhågor: - Böckernas marknad är vikande. Hur jobbar man mot det? Till och med kvalitetslitteratur riskerar ju att bli liggande i stora lager. Alla var rörande ense om att det planerade förlaget inte få bli en institution. - Det är inte bara att sätta dit en vd och en vice vd som inte ens kan läsa, ansåg Torbjörn Säfve. Förlaget måste vara fritt och ha en anarkistisk rörlighet. Maria Vedin: - Institutioner blir ofta kolosser som ramlar ihop. Men kanske är Barentstanken tillräckligt stor för att få det att hålla ihop. Enbart ett Norrbottensförlag är för snävt. Vad är det då som Barentsområdet har gemensamt? Torbjörn Säfve hade sin definition klar: - Ett mångfaldigt samhälle utan rädsla eller diskriminering. Man hör ihop med regionen och säger samtidigt ja till hela världen. Peter Curman, som inbjudits för att prata om print on demand, tyckte att Barentsgemenskapen lät spännande men ansåg att det var viktigt även med en internationell dimension. - Det skulle skilja det här förlaget från ett förlag i till exempel Älmhult. Bland de församlade fanns emellertid också skepsis. Någon drog paralleller med Författarförlaget, som till slut blev "ett andra klassens författarförlag". Någon oroade sig för lönsamheten. Ett Barentsförlag måste väl följa samma marknadsekonomiska lagar som andra förlag? Förläggaren och författaren Peo Rask var även han rädd för att inte hitta tillräckligt bra författarnamn. - Vi talar om att ta upp en fajt med de stora förlagen. Men hur hittar vi tillräckligt bra författare. De bästa kanske redan är knutna dit. Det här är inte som med NHL, där man kan köpa loss några namn. Maria Vedin: - Vi får försöka ta reda på vilket behov av böcker det finns. Vi ska bara ge ut behövda böcker. Mot detta opponerade sig författaren Gunnar Kieri. - Ja, men då sitter vi ju där! Vem ska då ge ut de smala böckerna som är bra men inte lockar så många köpare? Peter Curman rådde det nya förlaget att satsa på print on demand. Ett modernt förlag ska ha flera utgivningsformer. Han fick mothugg från Maria Vedin, som sett sådana böcker och konstaterat att de sällan är vackra. - En smal bok i print on demand, som inte ens är snygg. Hur ska en sån kunna hävda sig? Två förläggare söderifrån var inbjudna till seminariet. Thomas Lindelöw, Lindelöws förlag i Göteborg, presenterades som "eldsjälsförläggare" och gav goda råd åt dem som skulle jobba med ett eventuellt nytt förlag. Han ansåg att hans eget förlag stödde sig på fyra ben - varav tre var maskätna! - Statens kulturråd är ett sådant ben. Av de 3 500 titlar som kom ut förra året fick bara 245 stöd. En liten grupp på sex personer sitter och bestämmer. Av mina första 20 titlar fick en enda stöd. Ellerströms förlag, som ger ut klassiska poeter, fick stöd till 80 procent. Här ser man skillnaden mellan en akademisk och en mer folklig syn på vad som är en bra bok. Men sök ändå! Ibland faller det ut pengar. Ett annat ben var BTJ:s sambindningslistor. - En recension där är avgörande för bibliotekens inköp. Ju mindre förlaget är desto viktigare är det med försäljning till biblioteken. Det tredje benet är bokhandeln, som ofta är ovillig att köpa böcker från mindre förlag. Inför rean gick jag till Eckersteins i Göteborg och frågade om de ville rea en av mina böcker. Det ville man inte. För Eckersteins tillhör Akademibokhandelsgruppen och folk i Stockholm hade redan bestämt vilka böcker som skulle reas i Göteborg. Det fjärde benet var det enda som var starkt nog att stödja sig på, enligt Thomas Lindelöw. Det utgjordes av förlagets egenhändigt uppgjorda kundregister. Inte så lysande framtidsutsikter alltså. Även Svante Weyler, förläggare på Norstedts, höll inne med entusiasmen. - Vi får allt fler manus. Vår uppgift är att bevara läsarna från dessa manuskript. Skönlitteratur är extremt svårt. Det måste ni tänka på i ett regionalt förlag. En förläggare måste kunna säga nej. Annars har "ja" ingen riktigt tyngd. Svante Weyler gick så långt att han till och med utfärdade en varning: - Skönlitteraturen är ett skört väsen som kräver kompetens. Skönlitteraturen måste tas hand om av de större förlagen, den är för skör för att ha med i ett regionalt sammanhang. Även den så kallade arbetarlitteaturen fick sig en törn och ansågs av Stockholmsförläggaren ha spelat ut sin roll. - Det är något patetiskt med arbetarlitteratur. Mycket av den kraft som förut fanns i arbetarlitteraturen hittar vi i dag i den unga kvinnliga prosan. Vad händer nu? Blir det något aktivt Barentsförlag? Svaret får vi - kanske - någon gång i oktober. För just nu arbetar en marknadsförare intensivt med att, som det heter, utreda förutsättningarna för en förlagsverksamhet i Barentsregionen.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.