En sann sextiåtta är tillbaka i djungeln – intervju med Dan Israel

aldrig vågat tro att Ordfront skulle få en författare av världsformat. Det är en märklig upplevelse att gå på flygplatser utomlands och se Hennings böcker överallt, fortsätter han. Historien om förläggaren Dan Israel blir gärna en berättelse även om Henning Mankell. De har samarbetat yrkesmässigt och umgåtts privat i närmare ett kvarts sekel. 1995 lämnade Dan Israel Ordfront för Norstedts. Men Ordfront fick fortsätta med Mankells Wallanderserie. – Vi bestämde att han inte skulle följa med. Det skulle ha ryckt undan den ekonomiska grunden för förlaget. Nu har Mankell och Israel återförenats genom att förverkliga något de länge pratat om. Sedan några veckor driver de eget förlag, Leopard. Höstens första och enda utgivning blir en Mankell-roman om människor som uppehåller sig illegalt i Sverige. Tea-Bag ska den heta. Dan Israel berättar gärna om det nya förlagets ambitioner och inriktning (historia, samhällsdebatt, populärvetenskap, skönlitteratur från tredje världen). Men han ligger lågt när det gäller tänkbara författare och titlar. – Jag har fått propåer från olika håll, men inget är bestämt. Jag är inte ute efter att locka över någon, men har inte heller som princip att säga nej. Att som förläggare slå sig ihop med en av landets mest framgångsrika författare måste vara ett drömläge. Dan Israel hymlar inte heller med att det är Mankell som ska dra in pengar för att trygga mer riskabla utgivningar. – Det finns många bra förlag som ger ut bra men inte lönsamma böcker. Jag är övertygad om att det går att ge ut kvalitetslitteratur med lönsamhet. Jag ser det som en utmaning. Dan Israels väg till förläggandet är smått osannolik. I början av 1970-talet skaffade han sig ett antal akademiska betyg i nationalekonomi, matematik, statistik och ekonomisk historia. Men han tröttnade på studierna och tillbringade två år som svetsare på ett verkstadsföretag. – Jag var nog inte världens bästa svetsare. Men så fick jag höra att Ordfront sökte folk för att utvidga förlaget. Jag hade inget grafiskt kunnande och blev väl anställd på allmän duglighet. Ordfront var vid den här tiden ett av många små vänsterförlag. Under några år gav Ordfront ut antologier med olika teman i samband med 1 maj. En av de medverkande i en av dessa böcker var Henning Mankell. Han hade då redan gett ut några romaner på Författarförlaget. – Vi letade i Första maj-böckerna efter författare som stod Ordfront nära och som vi skulle kunna samarbeta med. Jag tog kontakt med Henning och han var intresserad, berättar Dan Israel. Henning Mankell och Dan Israel fann snabbt varandra. Men det skulle dröja sju–åtta böcker och mer än tio år innan det började hända stora saker. Den första Wallander-boken, Mördare utan ansikte, belönades av Deckarakademin och fick även det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln. – Första upplagan på 4 000 sålde slut och vi kunde trycka en ny i kartonnage. Hennings tidigare böcker hade sålt i ett par, tre tusen exemplar. De gick ihop, men inte mycket mer. Inför Wallander-bok två, Hundarna i Riga, kom de första förhandsbeställningarna från bokhandeln. Ordfront vågade trycka romanen i 9 000 exemplar. Resten är, som det brukar heta, historia. Att Henning Mankell skulle skriva en hel serie kriminalromaner var inte planerat från början. – Mördare utan ansikte var tänkt som en solitär om rasism och främlingsfientlighet. När den gick bra ville Henning använda samma form för att skildra Sovjetunionens upplösning och Sydafrikas frigörelse. Efter tre böcker ändrades ambitionen till att berätta så länge det fanns något att berätta. Dan Israel förklarar Wallander-seriens framgång med att böckerna fungerat som tidsdokument. – Henning skildrar välfärdssamhällets upplösning. På liknande sätt har Jan Guillou med sina Hamilton-böcker speglat ett årtionde då den svenska självbilden bröts ned. Socialdemokratins storhetstid fångades av Sjöwall-Wahlöö. När Dan Israel lockades över till Norstedts hade han arbetat på Ordfront i 20 år. – Jag ville göra något annat och det kändes inte givet att jag skulle få fler erbjudanden. Han kom till ett förlag med resurser och med bra försäljningskanaler till bokhandeln. – Jag kunde satsa på böcker som jag aldrig vågat ge ut på Ordfront. På ett stort förlag löser det sig alltid på något sätt, även om boken inte går bra. Å andra sidan får man inga adrenalinkickar. – Jag tycker inte att det är så kul att jobba i stora organisationer. Allt tar längre tid och man skiljs tidigare från boken, får inte vara med på hela resan. Med Ordfront var jag gift, men det blev jag aldrig med Norstedts. – Jag skulle inte ha velat bli chef för Norstedts. Man får syssla med så mycket annat, administration och personalfrågor. Dan Israel tror att fler kan vilja följa Piratförlagets och Leopards exempel. – Ser någon att det fungerar för andra finns ju ett incitament. Stora förlag tenderar att bli väldigt stora och det finns en önskan hos folk att göra saker på egen hand. Men alla framgångsrika författare kommer inte att starta förlag, det kräver ju en del engagemang. Jag tror inte att de stora förlagen behöver vara oroliga. – Ökad mångfald är bra, den tvingar förlagen att skärpa sig. De stora förlagen måste ha en bred utgivning, vara uthålliga och bli bättre på att ta hand om sina författare. Såväl Guillou som Mankell är bevis på att det kan ta tid att nå framgång. – Förlag som vill behålla sina författare bör se till att ha bra redaktörer. De spelar ofta stor roll för författarna som bollplank. Författare är inte livegna, men om de är nöjda går de ingenstans. I mitten av 1970-talet skrev Dan Israel en bok om oljekrisen tillsammans med sin far, Joachim Israel. – Jag fick 4 000 kronor i arvode. Då förstod jag på vilken sida av bordet man borde befinna sig, skämtar han. Hur tänker han då själv arvodera sina författare? Blir det på traditionellt sätt eller 50/50? – Författare på Leopard ska ha minst lika bra villkor som någon annanstans, men jag är inte ute efter att höja författarnas inkomster. Jag skulle vilja hitta ett enklare royaltysystem. På Norstedts arbetar fem personer med royalty men även Piratförlagets modell verkar krånglig. Dan Israel anser att författarna skulle kunna få en andel baserad direkt på försäljningen. – Man borde räkna på bokens F-pris minus rabatter. Andelen borde vara högre än 27 procent, men hur hög vet jag inte. Han stödjer givetvis kravet på sänkt bokmoms, men oroas av att litteraturstödet i så fall kan få stryka på foten. – Stödet betyder mycket för de små förlagen, det är ofta skillnaden mellan vinst och förlust på en bok. En bra förläggare bör enligt Dan Israel inte ha egna skrivarambitioner. – Man bör vara nöjd med att spegla sig i glansen från sina författare och med att delta i den kreativa processen. Det är roligt att jobba med en bok när man känner att det lyckas. Man är en del av det och det betyder något. Hjärtat pumpar lite extra. Dan Israel var en av dem som satte sitt namn under protestskrivelsen mot Jackie Collins medverkan på Bok & Bibliotek 1989. Han fick då frågan om han hade läst henne, vilket han inte hade gjort. – När jag då försökte insåg jag att det var klokt att aldrig ha läst hennes böcker. Det var slöseri med tid, åtminstone för mig. Jag tror inte att jag hade kunnat sälja Jackie Collins. Som förläggare ägnar du mycket tid åt att övertyga andra människor. Du måste brinna för dina böcker, annars funkar det inte. – Jag vill göra världen begriplig och erbjuda verktyg till förändring. Så var det på Ordfront och även på Norstedts. I grund och botten är jag en ”sextiåtta”. Jag tror att världen bör och kan förändras