Ett bra typsnitt är ingen konst

ett fullständigt förfall. Man försöker uppfinna hjulet på nytt med ny teknik som ingen behärskar. Det har gått för snabbt och man har slängt ut barnet med badvattnet. Man visar ingen omsorg om bokstäverna, påstår den legendariske grafiske formgivaren Karl Fredrik Hultenheim och avfärdar frankt förslaget om att typsnittet alltid borde anges. – Äsch, vad har en lekman för glädje av att veta vad det är för typsnitt i boken han läser? Det räcker väl med att den går att läsa. Om den nu gör det. Där har svensk bokproduktion problem. På förlagen finns ingen medvetenhet om typografi, man kan inte ens någonting om sättningsregler längre. Men precis som språket behöver sin grammatik behöver typografin sina regler. Man vill inte betala för kunskap, bara fylla penningpåsen. Det handlar mer om kalligrafi än om typografi i dag, hävdar Hultenheim. Han anser att de grafiska utbildningarna ägnar sig mer åt onödig estetik, mindre åt att lära ut ett hantverkskunnande – som för övrigt inte längre finns. Men, säger han, man kan inte vrida tillbaka klockan. – Däremot kan man ta kontrollen över datorer och layoutprogram, och dessutom avpersonifiera formgivningen. Typografin är till för att uttrycka författarens text, ingenting annat. Bokstäverna och allt runtomkring ska var ändamålsenligt, inte i första hand estetiskt. Om det nu är så illa skulle kanske författarna kunna spela en viktig roll för att påverka utvecklingen? Funderar svenska författare över problemet? Frågan går till Beate Grimsrud. – Jag deltar mycket aktivt i tillkomsten av mina omslag, som alltid görs utifrån min egen idé. Bokstävernas utseende är lika viktigt. Jag kan ju själv inte skriva med vilket typsnitt som helst. Bokstäverna är som kroppar som befinner sig i rörelse. De påverkar det jag tänker, och därmed det jag skriver. Beate Grimsrud är medveten om hur betydelsefullt typsnittet och andra grafiska element är för läsningen. När det gäller inlagan deltar hon dock inte lika aktiv som vid skapandet av omslaget. – Jag har åsikter men saknar kunskap för att kunna diskutera detaljer. Om jag nu skulle behöva det. Men rent generellt kanske vi författare också skulle tänka mer på det faktum att en bok faktiskt inte är färdig förrän den är satt och inbunden, säger Beate Grimsrud, som noterat att typsnittet är angivet i hennes norska utgåvor, även pocket, men inte i de svenska. För författaren och journalisten Christina Björk, själv utbildad på Grafiska institutet, är helhetsutformningen av hennes böcker oerhört viktig. – Spärrningen är inte längre vad den har varit, säger hon lite skämtsamt. Hur man till exempel hanterar den, handlar naturligtvis om vad som är modernt för tillfället, men det kan också ha att göra med att man inte har tid med finlir. Hon vill gärna att läsaren ska få veta med vilket typsnitt boken är satt. När hon och tecknaren Inga-Karin Eriksson gav ut Vendela i Venedig 1999, fick de kämpa för att få ange typsnittet på försättsbladet. De hade valt Bembo, som är tecknat efter Aldus Manutius typsnitt. Eftersom han var Venedigs mest berömde bokförläggare och boktryckare vid 1400-talets slut, kändes den upplysningen särskilt viktig i en bok om just den staden. Det tyckte förlaget var lite onödigt utrymmeskrävande, minns Christina Björk, som just nu tillsammans med formgivaren Anders Rahm håller på att färdigställa hennes kommande bok om Tove Janson. I den använder de Indigo Antiqua, skapat av Johan Ström och prisbelönt i olika sammanhang. Vad fäller avgörandet när man väljer typsnitt? – Läsaren ska känna sig välkommen. Därför måste typsnittet stämma överens med bokens innehåll, vara lätt att ta sig igenom och inte för svart och tungt. Indigo är ljust och lätt. Det passar bra till den här boken. Även om den vanliga läsaren sällan är expert på just grafisk formgivning, så känner han eller hon att typsnittet och det typografiska helhetsintrycket har stor betydelse för läsupplevelsen. Därför måste man vara medveten om vad man gör typografiskt, och noggrann. Formgivaren bakom Indigo Antiqua tar inte så starka ord som typografiskt förfall i sin mun. Han konstaterar dock att en hel del kunskap tycks ha fallit i glömska. Eller om det nu är så att vissa förlag inte längre bryr sig och inte ger bokformgivarna möjligheter att fullfölja sin höga ambitioner. Johan Ström har en känsla av att många som i dag sitter som beställare på förlagen inte är särskilt kunniga på området eller så orkar de inte stå emot ekonomer och marknadsförare. – När man i en bokhandel ser en bok med ett vackert eller spännande omslag, då vill man ju ta upp den. Men om man bläddrar i den och texten inte bjuder in mig… ja, den boken köper jag ju inte. Jag tror också att de flesta läsare begriper, på ett medvetet eller omedvetet plan, vad som är god och inte god typografi. Man ser ,och man känner. Det borde nog bokförlagen tänka på oftare. Inte bara tänka omslag. Johan Ström, som har ett långt förflutet i bokbranschen, beklagar att förlagen generellt ägnar allt mindre omsorg åt hur innehållet mellan pärmarna ser ut. Det brister i allt från grundform till korrekturläsning, avstavning, radfall och förekomsten av så kallade horungar (när en liten bit av en textrad hamnar överst i nästa spalt). – Förr var det mödosamt att sätta en text. Nu går det fort att bara slänga i väg någonting som finns i datorn. Hur ska man förresten hitta det typsnitt som är bra och passar bäst i det enorma utbudet, om man inte har kunskap? Men visst finns det förlag, jag vill inte nämna något före det andra, som fortfarande har både kunskap och ambitioner. Som har respekt för typografins krav – och dess begränsningar. Lars E. Pettersson på Raster fick Berlingpriset i maj för att hans böcker vittnar om att ’’den grafiske formgivaren kan vara författarens jämnbördiga part’’. Är Raster sålunda ett förlag med kunskaper och ambition? – Det lilla förlaget har bättre överblick och har lättare att kontrollera hantverksprocessens alla delar. Men det vore också underligt om det inte rådde skillnader mellan olika förlag i attityder, rutiner och målsättning för bokproduktionen, svarar förlagschefen Magnus Winblad. Det är klart att alla inte lägger ner samma omsorg på den typografiska formgivningen, även om upphovsmännen naturligtvis vill att boken ska bli väl omhändertagen. Vilket den tyvärr inte alltid blir överallt. Och det kan knappast hänga på storleken. Medvetet slarv är det säkert inte frågan om, för otvivelaktigt har kunskap försvunnit under bokbranschens strukturomvandling de senaste decennierna. Så finns det till exempel i princip inga faktorer kvar på de stora förlagen. – Men kunskapsbrist går att reparera, och jag är övertygad om kvalitet i längden är ett starkt konkurrensmedel. Raster förlag anger alltid bokens typsnitt. Det händer också att kolofonen innehåller en liten historia om typsnittet ifråga. Båda sakerna uppskattas av bokläsare som av ren vetgirighet gärna vill veta vilket typsnitt boken man läser är satt med. Fotnot: Svensk Bokhandels brödtext är satt i en variant av typsnittet Sabon, 8,5 punkters storlek på 9,5 punkters kägel. Sabon tecknades 1964 av tysken Jan Tschichold, en av 1900-talets mest inflytelserika grafiker. Johan Ströms typsnitt Indigo Antiqua från 1999 har fått flera utmärkelser, tilldelades nyligen gulddiplom i Föreningen Svenska Tecknares tävling Kolla