Familjen Bonnier i strid bakom stängda dörrar

Bakgrunden var att koncernens kulturella flaggskepp – Albert Bonniers förlag – läckte pengar. Under 1940-talet hade förlusterna blivit allt större. Det blev det Bonnierägda veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund som år efter år fick gå in och täcka förlusterna. Till en början var det självklart att man skulle upprätthålla traditionen att driva landets ledande allmänlitterära förlag. Men till slut tröttnade Albert Bonnier jr och hans båda bröder Johan och Lukas, som alla var verksamma inom populärpressen, på att subventionera bokutgivningen. De hamnade då på kollisionskurs främst med farbröderna Åke och Kaj samt kusinen Gerard. Detta framkommer i medieforskaren Staffan Sundins nyutkomna Bonniers – en mediefamilj. Konsolidering och expansion 1930–1954. Den skildrar bland annat en svår balansgång mellan politisk verklighet och liberala utgivningsprinciper, mellan vinstintressen och kulturella ambitioner. – Albert Bonnier jr hävdade att om inte förlaget kunde drivas med vinst så borde man göra ett museum av det, berättar Staffan Sundin. Ytterst handlade konflikten om familjens inbördes ägandeförhållanden. Albert jr och hans bröder ville ha en större andel av hela Bonnierkoncernen. Till slut hade striden nått en punkt där man övervägde att dela familjekoncernen. Men 1952 blev lösningen i stället att Kaj Bonnier lämnade ledningen för bokförlaget och blev utlöst från koncernen. Albert jr fick nu det svängrum han hade eftersträvat. Från att tidigare ha ägt en tredjedel av koncernen tillsammans med sina bröder, kom de nu att dela makten lika med Gerard, som blev chef för bokförlaget. Vad hade hänt om en delning hade kommit till stånd och bokförlaget hade tvingats stå på egna ben? – Det är svårt att säga. Bonniers förlag hade vid början av 1950-talet en alldeles för stor kostym, och man hade i så fall blivit tvungen att kraftigt minska kostnaderna. Frågan är om man hade kunnat behålla stämpeln som kvalitetsförlag. Även om man hade ett starkt varunamn så hade det blivit väldigt kärvt, säger Staffan Sundin. I sin bok beskriver han hur Bonnierfamiljen hanterade en annan svår period. Det var när antisemitismen och nazismen kastade sin slagskugga över familjen från början av 1930-talet fram till vändningen i kriget 1943. Bonniers blev i egenskap av judar och förläggare en måltavla för den framväxande nazismen. – Det förekom hetsartiklar i tysk nazistpress, men även i respekterade svenska tidningar som exempelvis Aftonbladet. Samtidigt hade Bonniers förlag som princip att ge ut alla kvalitetsförfattare, oavsett politisk åsikt. Men nu sattes de liberala utgivningsprinciperna på prov. I sitt stall hade Bonniers flera författare med nazistiska sympatier, däribland den uppburne litteraturkritikern Fredrik Böök och forskningsresanden Sven Hedin. Från Bonniers sida valde man dock att inte bryta kontakterna med författarna, även om man avböjde att ge ut vissa politiska alster. Men man var beredd att gå mycket långt för att följa sina principer. När exempelvis Fredrik Böök lämnade in ett manus där han bland annat förespråkade ghetton för judar, gav man klartecken från Bonniers. Dock med villkoret att förlaget och författaren i ett kort förord skulle meddela att man inte var överens i sakfrågan. Slutligen gav dock Böök ut boken hos Norstedts. Under den tidsperiod som Staffan Sundin behandlar i sin bok, bevakade man från Bonniers noggrant sin position som det dominerande skönlitterära förlaget. I den strategin ingick ett mycket medvetet odlande av författarskap. – Det var deras styrka. Förlaget hade de ledande författarna, och försökte hela tiden suga upp nya, goda författare som sattes på tillväxt. Tanken var att den ena författargenerationen skulle bära upp den nästa innan den slog igenom. Nittiotalisterna bar upp tiotalisterna och så vidare. När det gällde att hitta nya försäljningskanaler överlät Bonniers åt konkurrenterna att visa vägen innan man själv prövade några nya grepp. När Bonniers till exempel startade bokklubben Svalan 1942 så var det ett direkt svar på att Tiden året dessförinnan hade lanserat sin bokklubb. Och när Folket i Bild fick stora framgångar med sin bokserie med billighetsböcker så dröjde det inte länge innan Bonniers Folkbibliotek var ett faktum. Och för den som undrar: jodå, den beryktade refuseringen av Pippi Långstrump finns med i boken på ett hörn. Fast här fick huset Bonnier till slut en hel del intäkter ändå. Som ägare till SF, som gjorde film av Astrid Lindgrens berättelser, fick man i sinom tid en stor bit av kakan