In memoriam: Bertil Käll

Bertil Käll.

Foto: Privat

Bertil Käll var en kille med stil. Det var så uppenbart att det knappast behöver påpekas, men det var han. Ulstern. Kostymerna. Näsduken i bröstfickan. Och naturligtvis hatten. Ingen, med undantag för Ernst-Hugo Järegård, kunde bära upp en hatt med samma dödsföraktande säkerhet som Bertil.

Men stil ska inte förväxlas med yta. Riktig stil går på djupet, och kan förstås på många sätt. Hans känsla för stil i litteraturen var bland de säkraste i branschen, både vad gäller underhållning och litteratur av mer beständigt värde. Han pratade ofta med berättigad stolthet om Vikram Seth och Claudio Magris. Vi var nog flera av Bertils vänner och kolleger som hett önskade att Magris kunde få det där förbannade Nobelpriset, för Bertils skull. Elias Canetti fick det 1981 och hans märkvärdiga författarskap mådde väl intill Forums genreutgivning av Flärd, lust & njutning med galjonsfiguren Jackie Collins och megahypade memoarer av sovjetiska statsmän – tack vare Bertil. 

Liksom alla stora förläggare var Bertil också en skicklig affärsman (under många år var Forum under hans ledning Bonnierförlagens mest lönsamma förlag), och fick på många sätt lära sig jobbet under förlagskrisen på sjuttiotalet, när vildvuxna utgivningslistor måste trimmas in på bara stammen. ”Det var nödvändigt”, kunde han säga, men med sorg i stämman. Bertil tog aldrig lätt på drastiska beslut, hur oundvikliga de än var. 

För Bertil var en omsorgsfull människa. Det märktes inte minst under de år efter pensionen år 2000 då han var verksam som scout, och plötsligt tycktes yngre och vitalare än någonsin. Vi är många som har sparat hans vackra vykort och brev, skrivna med en – naturligtvis – utsökt handstil. Vi är många som minns hans telefonsamtal, när han ville komma upp och ta en kaffe och höra lite mer om vad som var på gång, om man hade något alldeles sällsynt bra på listan till nästa år, vare sig det var på Riddarholmen, Sveavägen, Ludvigsbergsgatan eller Karlavägen.

Ofta tog sig samtalen helt andra vägar efter ett tag. Det var just så som Bertils stilkänsla visade sig tydligast, och på det allra finaste sätt, nämligen i hans enorma generositet. Hur han i timmar kunde sitta med bra mycket yngre kolleger och dela med sig av sina erfarenheter, av det han läst, sett och hört, men också lyssna. Ständigt uppmärksam. Alltid lyhörd.

Det var det som gjorde att oavsett om man satt vid ett sammanträdesbord på Sehesteds plass i Oslo eller på middag i Frankfurt med utländska kolleger, så spred sig alltid en alldeles särskild värme i samtalen när Bertil Käll kom på tal. Denne ständigt leende gentleman, som alltid fick andra att le.

Det var Bertil som lärde oss vad förläggeri var, mer än alla konferenser, sammanträden och kurser vi suttit igenom. Vi lärde oss att det bestod av beläsenhet, självklart, men minst lika mycket nyfikenhet, passion och äkta intresse för andra människor. Ur det växte en tillit och ett mod att våga ta snabba förläggarbeslut.

I en bransch som ibland kan kännas alltför ogin och konkurrensinriktad var Bertil med sin värme och vänskap ett föredöme. Vi kommer att sakna honom på alla sätt. Vi saknar honom redan.

Jonas Axelsson & Stephen Farran-Lee, förlagschef & förläggare på Bokförlaget Polaris