Tillbaka

Skrivarförlaget i Luleå

1997-09-19
av Inger Frimansson
I diskussionerna om ett nytt storförlag för Norrbotten eller hela Barentsområdet nämns ibland Skrivarförlaget i Luleå - både som ett varnande exempel och som en beundransvärd pionjärinsats. Sk...
I diskussionerna om ett nytt storförlag för Norrbotten eller hela Barentsområdet nämns ibland Skrivarförlaget i Luleå - både som ett varnande exempel och som en beundransvärd pionjärinsats. Skrivarförlaget startade 1973 via Norrbottens bildningsförbund och hade sin storhetstid under 70- och en bra bit av 80-talet. 1990 lades det ner. Idag återstår bara en källare full med böcker som aldrig gick att sälja. Eva Nordlund var anställd som redaktör från 1980 och fram till det bittra slutet. Hon talar om verksamheten med stor värme, beskriver den dels som en sorts skrivarskola, dels som ett renodlat förlag. Initiativtagare var den legendariska bildningskonsulenten Bengt Andersson, som för övrigt avled samma vecka som landstingsseminariet i Överkalix hölls. - Samarbete och delaktighet var två honnörsord, berättar Eva Nordlund. Flera av böckerna användes som läsmaterial i studiecirklar, flera skapades också i samarbete med studieförbunden. Förlagets utgivning inleddes med Skrivarkurs för Norrbotten och antologin Norrbottensskrivare, som kom till vid en inventering av amatörskrivare i länet. 1974 startade serien Norrbotten berättar, som ett resultat av de studiecirklar som hölls runtom i länet kring temat Bygd i förvandling. Del två speglade besvikelsen och reaktionerna över beskedet om Stålverk 80. Hösten 1979 startade Högskolan i Luleå en kurs i Skapande svenska och deltagarna där kom ut med antologin Int är det nå särskilt med Norrbotten. Innan Eva Nordlund anställdes hade redaktörsuppgifterna skötts av beredskapsarbetande lektörer, städslade för ett halvår var. Eva Nordlund kom från en tjänst som bildredaktör på Liber Läromedel i Lund och blev Skrivarförlagets första fast anställda redaktör. - Jag insåg ganska snart att det var något särskilt med det här förlaget, berättar hon. Det var någonting som angick folk. Jag kommer ihågen episod från när jag var alldeles nyinflyttad. Jag råkade höra en livlig diskussion mellan två kvinnor på en gata, de pratade om en bok som just kommit ut på Skrivarförlaget. Sådant var man ju inte direkt van vid. Till förlaget kom minst ett manus i veckan. - Varje manus lästes noga, sen tog jag kontakt med författaren och kommenterade det. Alla fick svar, även om det kunde dröja. Säg att vi fick ett femtiotal manus per år. Av dem gav vi ut fyra. Manusen kunde bestå av flera hundra handskrivna ark eller kanske maskinskrivna på båda sidor, tätt, tätt utan marginaler. Men det hände också att förlaget själv tog initiativ till utgivning. Så var det till exempel med den illustrerade Kvinnoalmanackan, som trycktes i 3 000 exemplar. En annan var antologin Kärlek i Norrbotten. Förlagets storsäljare genom tiderna hette Norrbottens matbok, och var resultatet av en receptinventering gjord av Radio Norrbotten. Den kom ut i en sammanlagd upplaga på 30 000 ex. En annan storsäljare var Ulla Eks Lapptäcke. Flera idag välkända namn har börjat sin karriär på Skrivarförlaget. Dit hör Mikael Niemi, sångaren Peter Mattei och Yngve Ryd, vars Timmerhästens bok väckte stor uppmärksamhet när den kom. Även Clarence Crawford gav en gång ut en diktsamling på Skrivarförlaget, Motljus hette den. Ett av förlagets problem var de överoptimistiska upplagorna. - Varje ny bok fordrar en ny kanal, som man måste gräva sig fram genom för att marknadsföra, säger Eva. Det fanns få generella titlar, många hade hembygdsanknytning. Och bor man i Gällivare är det inte säkert att man är så intresserad av en bok om Piteå. Vad var det då som slutligen hände? Teorierna är flera. Eva Nordlund anser att nertrappningen började när Bengt Andersson pensionerades. Han var nyckelpersonen och eldsjälen. När han försvann fick verksamheten inte längre något ekonomiskt stöd, detta trots massiva protester i lokalradio och tidningar. - Slutet blev en enda lång uppförsbacke, minns Eva Nordund. Det var en fruktansvärd tid och jag kommer ihåg hur jag försökte jaga pengar från olika fonder och stiftelser. Jag tycker fortfarande att man åtminstone hade kunnat behålla den rent pedagogiska verksamheten. Det finns så mycket historia som borde berättas. Genom Skrivarförlaget blev folk medvetna om att det gick att göra sig hörd. Skrivarförbundet hade sina lokaler i ett hundra år gammalt kulturhus på Stationsgatan i Luleå. Bildningsförbundet håller fortfarande till i det huset. Nere i källaren finns resterna av förlaget, dammiga kartonger med böcker, alla noggrant märkta med titel och antal. Åsa Andersson, som följer med mej ner, håller på med en inventering men känner sig villrådig. Hur ska vi förvalta det här? Så många fina böcker! Det är sorgligt att de ska ligga bortglömda här nere, fina böcker som Barbro Alatalos Den japanska speldosan, Sven Nybergs Det blåser från norr, Gudrun Kauramäkis Berättelser ur sorgens ljusa strimma, Ulla Eks Ingrid Bergmans fötter, Britt Söderholms Stålspindeln... - Upplagorna var för stora, konstaterar hon och borstar bort lite spån från en kartong. - Fast en del har vi blivit av med. Hembygdsföreningen i Vittangi köpte hela upplagan av en titel, kanske kunde man också skänka några till biblioteket i Boxholm, det som brann. Eller ordna en festival med bokbord längs Storgatan. Det är synd att de bara ligger här till ingen nytta. Hur ställer du dej till tanken på ett nytt förlag i Norrbotten? - Jo, det vore bra. Man kanske har lärt sig något.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.