Därför borde förlagen tänka som riskkapitalbolag

Detta är en kommenterande text. Analys och åsikter är skribentens egna.

Reklamkreatörerna är arga. Företagen bakom de digitala utomhustavlorna aviserar övergång till extremkorta visningar. Fem sekunders exponering för varje budskap. Reklambyråfolket sörjer att det enda media som, efter dagstidningens utdragna död, har kraften att skapa impact reduceras till ett gatans flimrande bannerhelvete. Man kan förstås ana sig till affischföretagens incitament.

Ett liknande tecken i tiden framträdde när min fru och jag nyligen bevistade en konsert på Cirkus i Stockholm. Jacob Banks är en begåvad sångare som slagit igenom efter flera år av skivsläpp och turnéer. Medan hans låtar består av storvulna produktioner presenterades vi här för Lidlupplagan. På smärtsamt hög volym snabbspolades Banks karriär. Endast det absolut nödvändigaste; två musiker på scenen, allt övrigt förinspelat. Hitsen levererades nedkortade till under tre minuter.

Formatet passade publiken perfekt. De övervägande 35-pluskvinnorna skrek av lycka över denna komprimerade karaokekavalkad som inte pågick längre än att de hann sammanfatta kvällen och livet över ett glas vin i baren medan Banks somnade på turnébussen till Oslo, redo för nästa leverans.

Någon dag senare hörde jag en erfaren förläggare säga att tjocka böcker skrämmer bort läsarna. Likt sporterna golf och sportdyknings tapp hos yngre utövare, verkar tidsaspekten i sig avskräckande.

Det är ingen idé att gnälla. Som min forne uppdragsgivare Jan Stenbeck sa: ”Att försöka stoppa utvecklingen är som att ge fan i att skita. Förr eller senare kommer det i kapp dig, och då blir det inte roligt.”

Musikindustrin och riskkapitalbolag

I stället har vi bara att förhålla oss till verkligheten. Ett sätt att hantera sin affär när kundernas uppmärksamhetsspann krymper likt ullsockor i 90-graderstvätt, är att vända blicken mot andra världar. Åter till musiken: Där har man (med undantag för Led Zeppelin) alltid lutat sig mot singelutgivningen. Låtar släpps på singel för att skapa intresse för artisten och albumen, eller för att checka av hur musiken tas emot. Singlarna lockar utan att ställa krav på djupare engagemang. Utan att göra anspråk på lyssnarens tid.

En kommersiell framtida författare kommer sannolikt att skriva flera kortare berättelser som visar på tonen och genren samt bygger en relation med läsarna. Snabbfotade förlag kan pröva nya författare, utan svulstiga ambitioner men med täta utgivningsintervall.

Bokbranschen skulle således pröva sig fram likt musikindustrin. Eller som riskkapitalbolagen. De investerar också lagom lite i en mängd projekt, ger dem lagom mycket stöd och accepterar att endast ett ytterligt fåtal får fäste. Den moderna läsaren skulle få den komprimerade upplevelse hon eftersöker till priset av en dosa snus. Och vi skulle få se fler debutanter på bokhandelsdiskarna, vilket i sig skulle locka fler nya kunder.

Ty tid är som bekant pengar. Ju mindre av den som avkrävs oss, desto högre värde.

Björn Rietz är copywriter och författare och gästkrönikör i SvB.

Läs fler krönikor av Björn Rietz:

Bokbranschen surfar på gamla meriter

”Utnyttja att bokhandeln har världens mest engagerade kunder”