Karin Lister

Som barn såg jag världen i berättelser. Det var som om det som hände i verkligheten kunde fortsätta och bli något annat i nya bilder, ord och känslor. På samma sätt upplevde jag skolan som en oerhört kreativ plats. Det var i orden som jag vandrade i världar och känslor och kände att mitt liv växte. Femböckerna, Bröderna Lejonhjärta, berättelser om andra världskriget eller tokiga Lotta. Ordflöden som vidgade min förståelse för mig själv och världen. Hur språket blev en egen del av upplevelsen och att ord i en text kunde beskriva något så precist, att det nästan måste vara bara för mig. Ordens kraft och betydelse fanns redan där.

Mellanstadiet var för mig ett kreativt frirum. Vi fick stora friheter till projektarbeten och teateruppsättningar. På högstadiet fortsatte jag. Lämnade franskan och en oförstående fröken för de kreativa processer jag ville ägna mig åt. Det skapande ämnet resulterade i manusskrivning och teateruppsättning. Igen fanns det påhejande vuxna som sa varsågod istället för stopp. Som ung vuxen trevade jag mig fram i det kreativa, men när det riktiga livet började blev det läskigare att dela med sig trots både teater- och skrivarkurser.

Naturligtvis längtade jag som vuxen tillbaka till det jag kom ihåg som det kreativa mellanstadiet. Att förhoppningsvis själv få bli den vuxen som ger möjligheter att hitta in i språk och berättande och kraften som finns i det. Som lärare har jag använt min roll att få igång skrivande, estetiska processer och teateruppsättningar med elever. Att tillsammans upptäcka nya världar.

Den skola som jag kommer ihåg är ändå inte den som alla barn delar, många barn upplever inte den platsen som det frirum som jag själv kände. Kraven känns höga, och svårigheter i både koncentration, impulsivitet eller att lära sig läsa kan istället göra skolan till en plats att undvika. Mitt jobb har därför riktat sig mot att arbeta för en skola med tillgänglighet och förståelse för att möta alla elever. Under mina år som lärare har jag sett hur skolvärlden och samhället faktiskt fått större förståelse och kunskap. För mig finns inget viktigare än just trygga och förstående vuxna för våra barn, där alla får möjlighet att utvecklas utifrån sig själva.

Min berättelse om Ellen växte fram ur just detta. Ellen är någon vi alla har träffat och antagligen tyckt oerhört mycket om. Ellens perspektiv ger en glädje och befriande humor då hon utmanar våra föreställningar om hur saker borde vara. Och det är inte bara lässvårigheter som ställer till det för henne. Utifrån kan vi tycka att hon inte tänker efter, men det kan inte bli längre ifrån sanningen. Få tänker så mycket om så häftiga saker, som Ellen. Men det är inte alltid lätt när man ibland kanske tänker lite snabbare, och lite annorlunda än sin omgivning. Eller när det händer saker inom en som är svårt att hantera. Känslor som exploderar och impulsiva lösningar på det som känns livsavgörande när man är just 11 år och världen håller på att växa. Då behövs en trygg vuxenvärld.