”Det var Biggles som gjorde mig till läsare”

Först var det Tintin. Jag brukade ta cykeln till biblioteket på onsdagarna efter skolan. Efter en förhandling med mina föräldrar hade jag utverkat så att lördagsgodiset fick köpas in redan i mitten av veckan. Så med en schweizernöt i ena handen och ett Tintinäventyr i den andra sjönk jag ned på en av läsplatserna och försvann iväg till andra, mer exotiska platser på planeten än mina hemkvarter i Lidköping.

När Tintin inte räckte till övergick jag till Biggles. 

Böckerna om den brittiske flygaren som löser mysterier i världens alla hörn. 

Det var Biggles som på allvar gjorde mig till läsare. 

För mig var de böckerna vad Harry Potter eller Twilight-serien varit för mina barn. Något att sträckläsa, och sedan längta intensivt efter att slå upp nästa bok. Att kasta sig in i nästa äventyr.

På senare år har det kommit flera larmrapporter om ungas läsande. Eller snarare brist på läsande. Enligt Internetstiftelsen hade nästan häften av alla män och pojkar födda på 00-talet inte läst eller lyssnat på en enda bok under det föregående året. 

Bland flickorna är det betydligt fler som läser. 

Jag tror alla som har söner kan se att de siffrorna speglar verkligheten. De flesta kan se det även från sin egen barndom. Att pojkar läser mindre är inget nytt fenomen, även om det accelererat.

Så vad göra? 

Ett svar är att göra som regeringen föreslår. I höstas gjordes en satsning på bemannade skolbibliotek och pengar till fler böcker i klassrummen. 

Det är ett steg. 

Men som instrument för att få unga att läsa är de där listorna trubbiga. Särskilt för de som redan är ovana läsare. 

Utan lust och nyfikenhet att läsa kommer det inte hända. 

”Böckerna väckte drömmar”

Jag är övertygad om att det bästa sättet att få pojkar att läsa är att lyfta fram böcker som tar sin utgångspunkt i pojkars egna intressen och liv. 

Inte i någon mallad bild av vad som är bra läsning.

I boken Pojkars läsande och lärande skriver Anne-Marie Körling om hur hon arbetat som lärare. Om att anpassa böckerna till pojkarnas läsnivå, som är lägre än flickornas under de första skolåren. Och om att prata med pojkar om deras läsupplevelser. 

”När boken förvandlas till ett innehåll för autentiska samtal blir många olika böcker intressanta. Det viktiga är att kontakten till pojken hålls vid liv, alltså att jag fortsätter att vara nyfiken på det som blir läst”, säger Anne-Marie Körling i en intervju i tidningen Vi Läser.

Och så Biggles då, förstås. 

Nej, jag inbillar mig inte att unga i dag skulle fastna för samma sak som jag gjorde på 1970-talet. Men poängen är att Biggles talade till mig, som ung pojke i Lidköping. Böckerna väckte drömmar. 

Det hade aldrig fungerat om någon satt andra böcker under näsan på mig. 

Det är kanske så bokbranschen måste göra. Utgå ifrån vad pojkar är intresserade av. Ta fram böcker om det. Skylta med dem. Ordna läsningar och författarträffar. Även om det kan ta emot i början. Det är alltid enklare att vända sig till de säkra läsarna. 

Men de räcker inte i dag. 

Det borde egentligen vara självklart, att det inte är måsteläsningen som väcker lusten att läsa. 

Eller för den delen något som råkar ingå i någon meningslös ”nationell kanon”.