”Litteraturen verkar smitta bäst vid beröring”

Var slutar texten? 

På ett sätt slutar den ju på bokens sista sida. På ett annat sätt: inte alls. För var slutar Hamlet, Bröderna Lejonhjärta, Madame Bovary? Frågor om textens slut eller fortsättningar ställer sig Gunnar D Hansson redan i titeln på sin essäbok Var slutar texten? (2011) Han sätter den skriftliga delen av litteraturen i relation till muntliga traditioner. Till dialogiska, för att inte säga polyfona former av litteratursamtal. Det finns ju så många sätt att läsa på! Ändå biter sig idén om läsning som en tyst, individuell och intellektuell sysselsättning fast. 

Men den som insisterar på att se litteraturen som i första hand en skriftlig historia riskerar att missa några av litteraturens många kvalitéer. Kanske till och med grunden för dess livkraftighet – nämligen att litteratur kan ta sig många uttryck. Konstnärliga texter kan röra sig mellan genrer, överföras och blandas i multipla former. För litteraturen verkar smitta bäst vid beröring. Kraften ökar vid direktkontakt.

Trots detta uppfattas ofta olika former av gemensam eller social läsning – litteratursamtal, uppläsningar och andra uttryck för levandegörande av texter människor emellan – som något annat än just litteratur. Har det något allmänintresse? Kan man slå mynt av det, vilka värden står på spel? 

Det som hör till de mer muntliga, kroppsliga och rumsliga litterära praktikerna värderas inte sällan lägre både inom akademisk forskning och litteraturkritik, om de överhuvudtaget värderas. Lite som om det vore det fråga om något som befinner sig vid sidan av eller utanför litteraturen, än som en del av den. Samtidigt är det svårt att bortse från att dessa rum och scener också är en form av publiceringsyta som utgör en livlig del av den litterära offentligheten.

”Låtsaslitteratur, låtsasliv”

Vad är det då som gör att folk vill gå på litteraturfestivaler, salonger och författarsamtal? Det är en fråga som Expressens kulturredaktör Victor Malm ställde sig i ett nyhetsbrev från Expressen kultur för inte så länge sedan. Eller, han ställde inte riktigt frågan, eftersom han efter ett besök på en stor litteraturfestival förra året redan vet vad han tycker om saken. Det handlar om ett slags ”pseudointellektuella miljöer”. Låtsaslitteratur, låtsasliv. Lägg ner! tyckte han.

En lika drastisk som svepande hållning. Men vad jag ändå kan hålla med Malm om, är att litteratursamtal som tenderar att bli formelartade förtjänar att kritiseras.

Författaren och forskaren Ellen Wiles har i sin avhandling Live Literature. The Experience and Cultural Value of Literary Performance Events from Salons to Festivals (2021) intresserat sig just för de delar av litteraturen som sker utanför eller bortanför boksidan och varför folk uppsöker dem. Det visar sig att det finns mycket att upptäcka när hon besöker olika slags litterära evenemang, och de skildras så livligt att det känns som att man är där med henne. Wiles pratar med författare, arrangörer och publik och ställer frågan varför de är där. Hon prövar vad som händer med litteraturen när man tänker på människor som lyssnande kroppar.

För hur underhållande det än är med stensäkra åsikter och vass kritik så saknar jag en mer nyfiken hållning gentemot det faktum att det finns ett ökande intresse för litteraturen som sker ”live”, för livelitteraturen. Debatten i GP om internationella författarscener i Göteborg nyligen var ett roligt undantag.

För saken är ju den, att livelitteraturen mår toppen! Men betyder det, som Malm är inne på, att den gör det på bokens och tidskriftens bekostnad? Det vet jag inte. Vad jag däremot vill hävda, utifrån mina litterära praktiker och perspektiv, är att den gagnar litteraturen i stort. Både som samhällsfenomen och konstart.

Sofia Gräsberg är verksamhetsledare för Göteborgs Litteraturhus, adjunkt på Göteborgs universitet där hon undervisar i litterär gestaltning, samt gästkrönikör i SvB.