rsta steget i ett samarbete?

– Att man inte tackar nej till texten, vilket jag ofta gör.

Om du tackar ja?

– Jag vill att samarbetet ska vara en process, men det är inte alltid lätt att få igenom. En process kräver mer arbete än att bara göra bilder till en färdig text. Men de förlag som vill göra bra bilderböcker måste satsa tid och resurser. Jag vill att man bildar ett team med författare, illustratör, redaktör och formgivare. Alla ska vara införstådda med att texten inte är färdig. Men det är inte alltid populärt att betrakta texten som ett råmaterial.

Varför?

– Jag tror det kommer ur en gammal uppfattning där man ser bilderböcker som illustrerade böcker, men jag önskar att man jämförde med filmen där bild och text inte går att skilja åt.

Vad är det första du gör?

– En dummy där jag arbetar med helheten och försöker ta reda på vad som händer när texten hamnar på sidan. Det kan vara svårt att se på manusstadiet eftersom man får texten på A4. Egentligen är det inte bilderna jag skissar utan boken, gör man för detaljerade skisser hakar alla upp sig på enskildheterna, hur stora näsor karaktärerna har till exempel. Man får inte vara för tydlig i första fasen, då fastnar man.

Brukar författarna lägga sig i?

– Nej, jag tycker snarare att det finns brist på engagemang.

De har inte en tydlig bild av hur boken ska se ut?

– De flesta har stor respekt för illustratören och kommer inte med anvisningar, men många har ändå en tydlig bild framför sig. När vi gjorde Vad tänker Knodden? sa George Johansson att den utspelar sig utanför Söderhamn. Men jag kunde däremot inte anpassa mig efter att han såg sig själv som morfar och ett särskilt barn som barnbarn. Då låser jag mig.

Vad gör du åt brister i texten?

– Jag har svårt att vända mig direkt till författaren och försöker gå via redaktören om det är någonting avgörande som måste ändras. Jag blir någon slags överdomare om jag ska in och göra stora ändringar i någons text. Det är inte min roll helt enkelt.

Får du alltid som du vill?

– Nej, vissa författare går inte att påverka. Så var det när vi gjorde Adjö, herr Muffin. Jag tyckte att ett par sidor mot slutet inte funkade och redaktören backade upp mig men författaren ville inte ändra sin text. Det har varit svårare att samarbeta med rutinerade författare som Ulf Nilsson och Barbro Lindgren. Där kan man inte tala om ett samarbete egentligen.

Vem har sista ordet?

– Om det uppstår en konflikt brukar författaren ha sista ordet, vilket är lite fånigt när det gäller bilder­böcker eftersom text och bild inte går att skilja åt.

Får illustratörer för lite uppmärksamhet?

– Ja, det kan bli väldigt galet ibland. Gunna Grähs brukar ta som exempel en bok hon gjorde där det var två ord på varje sida och ändå var det författarnamnet som fick stå först.

Har du hoppat av ett samarbete?

– Jag kunde inte göra färdigt en av Thomas (Tidholm, reds anm) texter som Eva Lindström senare gjorde bilder till (Världen är stor). Sen skar det sig väldigt mellan mig och Thomas under arbetet med Lanas land och vi fick ha riktiga terapisamtal med en förläggare. Det handlade om könsgrejen och att jag har problem med att göra böcker om killar, det här med att de ska vara hjältar.

Vad brukar era diskussioner handla om?

– Han är inte tillräckligt genusmedveten, tycker jag, och vi är båda ganska gamla och skriver grejer som barnen inte fattar. Det kommer ju till så mycket nytt i ett barns värld hela tiden. Det är samma sak med Lennart Hellsing som håller på med ångmaskiner och sånt. Jag tycker det är tråkigt att vissa saker automatiskt förs vidare i bilderboksgenren, som arga tanter och stränga fröknar.

Varför inte bara göra böcker på egen hand?

– Jag tycker det är trist att allt fler illustratörer gör det själv. Då försvinner spänningen som uppstår i ett samarbete. Men det är klart att det är enklare, man har kontroll över hela processen. Själv har jag svårt att skriva bilderbokstexter och börjar ofta med en idé och gör bilderna först. Sen behöver jag en text och ibland har Thomas skrivit till nästan färdiga bilder, men det är ju inte så kul för honom, då vill han inte ha sitt namn på böckerna.

Anna-Clara Tidholm

Har gjort: Över 60 böcker, från Tillbaks till naturen (1970) till En som du inte känner (2010). Den sistnämnda är en av många titlar där hennes make Thomas Tidholm skrivit texten.

Övrigt: Har ingen utbildning i skrivande eller tecknande. Prenumerant på tidningarna Folkvett och Hemslöjd.

Roligaste samarbetet: »Barnfilm har varit kul att jobba med. Jims Vinter, Snutte­film. Verkligen lag­arbete.«