BLOGG: Stamkunder – den bästa sortens kunder?

Foto: Julia Gillberg

Jag har som ni kanske minns nyligen börjat jobba i en ny, lite större bokhandel (inom samma oberoende kedja). Och precis som en ny arbetsplats kommer med nya kollegor kommer den också med nya… kunder.

Den där speciella sortens bokköpare som går under namnet stamkunder. Hur bäst beskriva denna mystiska kategori? Alla bokhandlar har dem, och de kan ta lika lång tid att lära sig komma överens med (läs: hantera) som vårt orimligt förlegade datasystem. Jag vet inte hur det ser ut hos er, men på de flesta ställen där jag har jobbat brukar de gå att dela in i två underkategorier (och nu pratar jag inte om stamkunder utan om Stamkunder) – de som kräver mycket uppmärksamhet av naturliga skäl, och de som kräver mycket uppmärksamhet av kulturella skäl.

Låt mig presentera några exempel. Norr om Camden hade vi fler av det förstnämnda slaget. Där fanns till exempel Pete, som på grund av en hjärnskada hade svårt att göra sig förstådd och som blev vansinnig när man inte kunde gissa sig till vad han sa eller läsa hans handstil. Där fanns också Mr Asahi, som var schizofren och gick omkring på kryckor han inte behövde och skrek ut könsord när han inte tyckte att han fick tillräckligt med uppmärksamhet. Båda Pete och Mr Asahi blev en del av vardagen när jag jobbade där – så till den grad att en arbetsdag inte var komplett om jag inte hade träffat minst en av dem. Jag lärde mig att kommunicera med dem och genuint tycka om dem, och faktum är de faktiskt också köpte böcker.

Väster om South Kensington hade vi betydligt fler av det sistnämna slaget; de som tvärt emot Pete och Mr Asahi tillhör samhällets toppskikt, men som det är betydligt svårare att lära sig tycka om. Jag talar om den sortens kunder som kommer in genom dörren och istället för att säga hej inleder interaktionen med ett ”Right, so”, följt av ett ”I need someone to help me with children’s books/a 70s birthday present/to restock my friend’s library”. Och sedan var det bara att ta dem i handen och tillbringa en timme eller mer med dem, leda dem runt butiken och artigt humma och nicka när de argsint ratade ens rekommendationer. När jag efter mitt år norr om Camden jobbade en dag i denna min gamla butik var det en chock – jag hade glömt bort hur illa superrika människor tror att de har rätt att bete sig.

Min nya arbetsplats befinner sig någonstans mittemellan dessa båda extremer: det sämsta och det bästa, skulle man kunna säga, av två världar. För på något märkligt sätt kan jag uppskatta båda ovan nämnda kundtyper – de utmanar en som bokhandlare (och människa) på två väldigt olika sätt. Jag har fortfarande en hel del att lära mig om stamkunderna i min nya butik (jag var till exempel inte medveten om att man alltid tar fram en speciell stol (inte den vanliga stolen som alltid står där) till 80-åriga Richard, och en skål med vatten till hans hund – han stod och blängde på mig i hela fem minuter innan jag hade vett att fråga vad felet var), så jag ska kanske inte ropa hej innan jag är över bäcken. En sak som är säker är dock att man lär sig så länge man lever – det om något ser stamkunderna till.