BLOGG: Svårläst – en begreppsutredning

Foto: Julia Gillberg

I måndags var det den 23 april, internationella världsbokdagen. I samband med årets evenemang i Storbritannien – som går under namnet World Book Night – utförde organisationen The Reading Agency en undersökning om folks läsvanor. Det visar sig att britter i hög utsträckning lider av ”book-block” – det vill säga att man tenderar att ge upp läsning efter att ha kämpat sig igenom en svår titel. Undersökningen visar att mer än hälften av de 2 000 deltagarna kan tillbringa upp till tre månader med samma bok.

Vilka är då dessa knepiga titlar? Osökt kom jag att tänka på böcker jag själv kämpat med – prestigelitteratur jag inte riktigt kommit överens med men som jag bara borde ha läst: Crime and Punishment, Ulysses, Infinite Jest… Det visade sig dock i första hand inte handla om den här typer av böcker. Bland de topp tre titlarna som inte lästs ut nämns Fifty Shades of Grey och Harry Potter and the Order of the Phoenix. Är det så att man med svår helt enkelt menar… dålig?       

Experimentella tegelstenar av en vit manlig kanon i alla ära, men det är uppenbarligen inte bara hyperlitterära klassiker som skapar huvudbry, utan även böcker på den så att säga motsatta sidan. Anledningen till att Harry Potter nämns framför mina irritationsobjekt beror nog på att en större andel av befolkningen tagit sig an trollkarlspojken jämfört med Dostojevskij – fair play säger jag. Men det illustrerar också en annan viktig poäng, nämligen att vi ofta underskattar folk som läsare. Jag vet själv hur det kan vara i bokhandeln när kunder kommer in och ber om rekommendationer med orden ”jag läser inte så mycket jag vill ha något enkelt och spännande”. Det är lätt att gå i fällan och slänga på dem något supertramsigt. Men att inte ha läst särskilt mycket är inte synonymt med att endast uppskatta stereotyp bästsäljarlitteratur, som undersökningen ovan visar. För precis som David Foster Wallace kan E L James också sägas representera en ”acquired taste” – båda skriver alldeles för långa böcker, som inte passar alla, och som det kan tänkas ta lite tid att lära sig uppskatta. Min poäng är att ”svårläst” inte nödvändigtvis behöver innebära ”stilistiskt utmanande”. Det kan också betyda ”jävligt tråkig”, vilket är den främsta anledningen britterna uppger till varför de inte lyckats ta sig igenom Mrs James kioskvältare, om än inte med exakt de orden.

Vad kan vi som bokhandlare lära oss av det här? Jo, att inte rekommendera sådant som vi inte själva tycker är intressant och vettigt. Jag har blivit bättre på det, men det tål att påminna sig igen. Att förutsätta att folk är sämre på att uppskatta bra böcker än vad jag är bara för att de ser ut eller pratar på ett visst sätt är bara dumt.

Två slutsatser kan följaktligen dras av The Reading Agencys undersökning (som också råkar passa min personliga boksäljarideologi): 1) folk vill läsa bra litteratur, och 2) en bok behöver sällan vara längre än 300 sidor.

Det är så himla skönt att alltid ha rätt.