BLOGG: Tror vi på boken i Sverige?

Foto: Julia Gillberg

Jag var i Stockholm i helgen för att gå på en väns 30-årskalas. Eftersom hon föredrar att läsa på svenska rusade jag in på Pocketshop på centralen på jakt efter min nya favoritbok: Samtal med vänner av Sally Rooney. Den svenska Månpocket-utgåvan fick mig dock att vilja börja gråta. Jag övervägde på allvar att skita i att köpa boken åt henne, och helt enkelt beröva henne denna underbara läsupplevelse. Så lite kändes det som ett okej föremål att ge bort. Vad göra? Rusa vidare till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, naturligtvis – i hopp om att få tag på den engelska B-formataren.

På Ackis var det utförsäljning av bokrean. Och får jag bara säga: det är något så oerhört sorgligt med bokrean. Särskilt såhär på slutet. Tomma hyllor, travar och åter travar av samma titlar staplade på pallar och täckta av röda prislappar. Jag kan inte tänka mig ett mer effektivt sätt att få boken att kännas som ett fullkomligt värdelöst föremål. Varför någon skulle vilja betala mer än de 40-50 kronorna på lapparna, ja det framstår plötsligt som det stora mysteriet.

Jag fortsatte runt hörnet. Vad är det första jag som kund möts av, tror ni, bortanför detta litterära kalhygge? En gigantisk display av E L James Christian Grey-noveller. Först mitt inne i butiken ser jag alltså något som indikerar att jag är i en bokhandel och inte på Ica Maxi. Det vill säga böcker, som inte ges bort for en fjärdedel av sitt värde, eller kiosklitteratur.

Ett snabbt quiz: Hur vet man att man är i en kedjebokhandel snarare än i en oberoende bokhandel i Sverige? I kedjebokhandeln finns färre titlar på samma yta. Hur vet man att man är i en kedjebokhandel snarare än i en oberoende bokhandel i Storbritannien? I kedjebokhandeln finns fler titlar på samma yta. Under mitt browsningsvarv på Mäster Samuelsgatan stötte jag på en hel del intressanta böcker, men inte så många som man hade kunnat föreställa sig med tanke på butikens storlek. Hyllorna huserar stora mängder av samma titlar och ändå är det ganska glest på sina ställen. Och skyltborden – de där konstruktionerna som ser ut som tårtfat i olika våningar och som alla Sveriges kedjebokhandlar har envisats med – lyckas som vanligt med att skylta lika mycket böcker som bordsyta.

Och så jackpot-frågan: Vilken nationell bokkedja går det bäst för? 

Det jag genuint frågar mig, och er, är följande: tror vi på boken i Sverige? För mig framstår det nämligen som att det svenska boketablissemanget har minimal tilltro till boken som en kommersiellt gångbar produkt. Efter en halvtimme som bokköpare i Stockholm har jag lärt mig att en bok måste vara (a) billig – fula A-formatare, bokrea, 4 för 3, och så vidare – (b) ha stor kommersiell potential (hur det nu räknas på), samt (c) vara totalt överexponerad, för att kunna sälja. Vad är det egentligen för konsumentbeteende man uppmuntrar genom att jobba på det här sättet?

Jag tjatar ofta om bokhandelns enorma möjligheter att skapa egna bästsäljare. Men vi skapar ju våra egna kunder också. Det låter antagligen som galenskap för vissa, men det finns ett axiom som jag menar bör ligga till grund för all typ av bokhandelsverksamhet. Det lyder:

Det går att tjäna pengar på böcker. Folk vill betala för böcker.

Om man inte tror på det förstår jag faktiskt inte vad man gör i bokbranschen till att börja med.