Debutanter och marknadsförare

Hur skiljer sig en författare som debuterande för 30 år sedan från en som debuterar i dag?

För det första kan debutantporträtt från 1979 och 1980 uppfattas som lite långrandiga och trista. I dag är man mer slagkraftig. Lite väl slagkraftig kanske. Dagens debutantporträtt påminner ibland mer om baksidestexter. ”En historia om ondska. Om ett företag som gjorde till policy att plåga sina trotjänare. Om de mycket, mycket små som upphöjdes till chefer och som åtog sig att göra skamlöst illa. Om Eva och Thomas och Per och Pia och Maud. En sann historia. En sådan som är värd att upptäckas av många”, skriver Christian Peters 2009.

Eller:

"En kriminalroman om människor som möts, om kärlek och hat, om girighet, vänskap, mod och svek, om död. En historia om allt sådant som hör livet till. Och om förbannelsen med den onda gärningen som alltid måste föda nya onda gärningar", som Anna Bovaller skriver. Ibland låter det nästan som att författarna beskriver böcker som de själva inte har skrivit utan har i uppgift att marknadsföra. Och det har de väl i och för sig.

Men det finns fler skillnader, vilket jag kommit fram till när jag i vår, i anslutning till en magisterkurs i litteraturvetenskap, har jämfört debutantporträtt från hösten 1979 och våren 1980 med porträtt från hösten 2009.

I dag framträder författarna som privatpersoner med familj och karriär. De kvinnliga debutanterna ställer författarrollen mot föräldrarollen och diskuterar utmaningarna med att kombinera arbete, familj och skrivande. ”Efter ett par år insåg jag att det inte är svårt att skriva. Att amma och steka pannkakor samtidigt är däremot svårt”, skriver Karin Lindell 2009. Männen verkar inte ha några sådana problem (men så ammar de inte heller).

Skrivandet har blivit något man stjäl tid för, en lyx man unnar sig, en flykt från vardagen. ”Vi hinner med en hel del resor och många spännande möten under våra stunder tillsammans, Macen och jag. Med gott samvete stjäl vi tid mellan lämning och hämtning av barn i skolan, hundpromenader, husrenovering och arbetet i de två egna familjeföretagen”, skriver Kristina Sundström 2009. Inte så konstigt när till och med etablerade författare som Daniel Sjölin (programledare i Babel) ger upp skrivandet för att ha råd med ett garage till familjen.

2009 har skrivandet framförallt blivit ett sätt att ’förverkliga sig själv’. Debuten är en dröm som blivit sann. ”Sedan barnsben har jag burit på en stark längtan att skriva.” ”Jag har skrivit i hela mitt liv.” ”Jag har alltid velat bli författare.” ”Som liten föreställde jag mig att jag skulle bli författare.” Så där säger de, debutanterna 2009. 30 år tidigare talade man hellre om en slags plikt, ett kall eller ett inre tvång. ”Jag har läst Simone Weil och jag beundrar hennes stränga konsekvens. Hon lät ord bli handling och publicerades postumt”, skriver Solveig Johansson 1979. Debutanterna för 30 år sedan är, skulle man säga i dag, pretentiösa.

…och politiska. För 30 år sedan hade debutanterna ett uttalat budskap. Man ville motverka förtryck, utslagning, ojämlikhet, ekonomisk rovdrift osv. Man var kritisk mot kapitalismen och skrivandet betraktades som ett ställningstagande för andra värden än de ekonomiska. ”Jag anser att jag bidrar till samhällets fortbestånd och välstånd och utveckling lika mycket som någon annan. Men i männens samhälle räknas bara sådana bidrag som är direkt kvantitativa, och dikt är naturligtvis motsatsen. Detta är skamligt, men fullt logiskt. Jag får väl ta halvtidsjobb på posten”, skriver Ole Hessler 1979.

Man var mer beläst för 30 år sedan. De litterära referenserna duggade tätt och man tog plats i en litterär tradition. ”Som poet är den litterära traditionen mycket viktig för mig, både som en sorts resonanslåda för mina egna upplevelser, och som referens för att förstå den epok som jag själv lever i”, skriver Kay Glans 1980. Debutanten 2009 är inte skyldig nån nåt.

Gränsen mellan författare och verk, mellan biografi och fiktion är mer problematisk i dag än för 30 år sedan. Debutanterna känner sig tvungna att ta avstånd från sina protagonister. ”Jag är själv journalist och uppvuxen i Tomelilla. Det är nog de enda likheterna mellan mig och Konrad”, skriver Olle Lönnaeus 2009. Man litar inte längre på att en roman är en roman. Och varför skulle man göra det, Liza Marklund?

2009 handlar porträtten mer om författarna och mindre om böckerna. Statistiken talar sitt tydliga språk: av debutanterna 1979/1980 specificerar 80 procent vilken typ av bok de har skrivit (roman, diktsamling, thriller, essäsamling etc.) medan bara 50 procent gör det 2009. Det beror kanske också på att romanen i högre grad blivit norm.

En förklaring till dessa skillnader, bortsett från tidsandan, kan vara den genre debutanterna skriver i. Hösten 2009 debuterade elva personer med en spänningsroman och tre personer med en diktsamling. Motsvarande siffror för hösten 1979 och våren 1980 var en spänningsroman och tio diktsamlingar. Tonfallet bland deckarförfattare är ett annat än bland poeter. Jan Linders, ensam deckarförfattare 1979/1980, menar att det vore fel ”att missunna någon avkoppling”. Han skulle förmodligen få ett större bifall i dag än bland hans samtida.

Men var det bättre förr? Säg det ni.

I morgon kommer Höstens Böcker 2010 – där 77 debutanter presenterar sig.