Det är inte du, det är jag

Att författare byter förlag är inget märkvärdigt längre. Men sättet man gör bytet på varierar, och på kort tid har vi sett två exempel där förläggaren står tagen på sängen: häpen, sårad, desillusionerad, nästan redo att ge upp.

– I min svåraste stund funderar jag på om vi ska hålla på med deckare.

Det sa Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, i slutet av september när agenten Joakim Hansson flyttat förlagets författare Carin Gerhardsen till Norstedts utan att ge Ordfront en chans att höja insatsen för att få behålla henne.

Pelle Andersson övervägde retoriskt att i framtiden hålla sig till smala, litterära författare som inte säljer särskilt bra, bara för att ”få ha dem i fred”.

En månad senare är det ett av Ordfronts nya kontrakt som desillusionerar en annan förläggare. För i nya numret av SvB (ute i dag) är de besvikna tongångarna desamma, men med delvis ombytta roller:

– Eter det här tänker jag att jag inte ska hålla på med skönlitteratur längre.

Orden är förläggaren Brutus Östlings, när prisade författaren Kristian Lundberg, utan att säga ett knyst till sitt gamla förlag Symposion, tassat över till Ordfront för att ge ut Yarden-uppföljaren där i stället.

Alla som någon gång försökt göra slut genom att helt sonika sluta svara i telefon när partnern ringer inser nog att den här sortens kommunikation inte är världens bästa idé.

Kanske är det bättre om författaren eller agenten – och för den delen förläggaren, i de fall det är förlaget som vill avsluta relationen – tar ett djupt andetag, sätter sig ner och har det där jobbiga snacket: ”det är inte du, det är jag, vi har vuxit ifrån varandra, jag känner att det är dags för mig att gå vidare”.

Det skulle nog göra branschen lite mindre otrogen. Och de desillusionerade parterna lite mindre benägna att ge upp.