Tillbaka

En svensk mullvad

2013-05-17
  Jag jobbar alltså i en oberoende bokhandel i London. Vi huserar i privilegierade områden, där vi säljer böcker till kunder som har råd att betala. Den fysiska boken paketerad och hanterad över d...

 

Jag jobbar alltså i en oberoende bokhandel i London. Vi huserar i privilegierade områden, där vi säljer böcker till kunder som har råd att betala. Den fysiska boken paketerad och hanterad över disk, precis som vilken lyxprodukt som helst.

Jag kan låta världsvan, on top of my game, lite som ett självsäkert boksäljargeni. Allt det är mest på låtsas. Vad jag egentligen är, är en alien i den engelska medelklasskulturen. Eller snarare, allt eftersom tiden går, en infiltratör. En mullvad. Jag är den hemliga svenska boksäljaren, som gömmer mig bakom en RP deluxe accent vilken jag smärtsamt plockat upp den så kallade ’hårda vägen’. Vill du sälja böcker till Londons övre medelklass, ja då måste du prata som dom. Fel accent: inga böcker sålda. Avsaknad av kulturella referenser: offentlig kollektiv förödmjukelse.

De första månaderna hade jag svårt att överhuvudtaget förstå vad kunderna sa, vilket inte var särskilt populärt. Ett exempel:

    ”May I have a look at the latest blablabla bla, please?”

    “I’m sorry, the latest what, sorry?”

    “Eh, the latest blaaa blaaa blaaa, pleeeese?”

    “Yes, okey, could you, um, please help me spell the surname, please?”

    “DON’T YOU KNOW WHO THAT IS?! AND YOU SHOULD BE WORKING HERE!?”

Eller när jag efter tre liknande attacker från en och samma kund med darrande fingrar stavade fel på William Faulkner...

Jag spelar teater varje dag, men inuti är jag fortfarande ett gapande frågetecken. Jag har klivit in i ett kostrymdrama med modern klädsel. Det gäller att lära sig klasskoderna. Härma, träna, läsa. Läsa, läsa, läsa. Inse att läsandet inte tar mig någonstans, inte snabbt nog. Jag menar, en livstid av engelsk medelklasskultur är ingenting jag kan hoppas ta igen på ett par månader,och i stället börja snacka skit. I skitsnacket känner jag mig åtminstone som hemma – det om något är välbekant för mitt svenska boksäljarjag. Men det är svårare än man tror att prata strunt på ett annat språk än sitt modersmål.

”It’s just evoking that time and place so beautifully”, hör jag mina kollegor säga. “It’s poignant yet with an almost gentle narrative voice. Splendid, really. A truly wonderful read”. Med spetsande öron smyger jag runt i butiken och lyssnar över kollegornas axlar. ”A truuuly wonderful read” övar jag för mig själv. ”Evoking that time and place, evöuwking, evööuwking…” Att få de svängande vokalerna fonetiskt korrekta är av avgörande betydelse.

Vad betyder ’evoking’? Ingen aning.

Med tanke på hur många gånger dagligen jag var tvungen att blinka bort tårarna på toaletten de där första månaderna, framtår det ibland som otroligt att jag lyckats komma ut på andra sidan. När jag står och småpratar med min inövade accent och mitt välrefererade skitsnack (”Oh yes, William Boyd’s latest one is just delightful, is it not, but I do prefer the one he wrote before, it’s just so much more evokative.”) slås jag av hur många jag faktiskt  lyckas övertyga.Inte bara att jag är engelsk utan även att jag kommer från en likartad klassbakgrund. Och som infiltratör med koll på spelreglerna finns det ingen hejd på alla små förändringar som kan smygas in. Till och med i ett företag med uråldriga strukturer.