GÄSTBLOGG: En text står sig slätt mot tusen bilder

En morgon säger min nio-åriga dotter att hon har tre bildredigeringsprogram i sin mobil.

Åhåå, tänker jag, ordet bildredigeringsprogram hör alltså till en nio-årings ordförråd idag, vilket ger mig ytterligare något att lägga till min samling av bevis på hur det ökade bildflödet påverkar oss. Bildseendet utvecklas och medvetenheten om bilden som kommunikationsmedel växer, nästan i samma tempo som antalet bilder på sociala medier. De flesta har idag ett vokabulär för bildhantering och vet vad som händer med en bild när kontrasten ökas i den, att den kan förändras med olika filter och framför allt att bilder kan vara manipulerade. Ett bildbevis med ett sjöodjur eller en mystisk ubåt betyder ingenting, bevismaterial kan ju enkelt knåpas ihop i mobilen. Förhoppningsvis växer även ett mer kritiskt öga fram till de trådsmala stereotypa modellerna i bikinireklamen och andra “förskönande“ bilder som vi faktiskt inte kan välja bort i vår vardag.

 Dagens nio-åring hanterar alltså olika bildredigeringsprogram och kan det mesta om att öka värmen, mättnaden, ljusstyrkan i sina bilder, liksom ändra högdagern eller skuggorna i dem. Och pratar om bilder, med dessa ord hämtade ur bildbearbetningsmenyn i Instagram. Ett språk för bilden som tidigare var förbehållet fotografer, konstnärer och de allra mest bildintresserade.

Antalet bilder i våra fysiska böcker ökar också. Även de mest etablerade textboksförfattare har insett bildens styrka och kommer med bilder de önskar ha med i sina nya böcker. Samma rörelse pågår i andra länder. Böcker som ska översättas visar sig ha bilder i inlagan som förlagen också ska ta ställning till. Ska dessa köpas in? Hör de till berättelsen? Berikar de upplevelsen av texten? Är det ett krav från författaren att bilderna ska med? Många gånger är detta också en kostnadsfråga. Att trycka bilder på papper kostar betydligt mycket mer än att publicera dem digitalt. Och det ska förhandlas om bildrättigheter före publicering. Någon har ju skapat bilden och ska troligen ha betalt för den. Har vi som utländskt förlag ens rätt att publicera den?

Jag läser att Högsta domstolen nyligen dömde en man som fotograferat under kjolen på en okänd kvinna till 60 dagsböter och skadestånd. Det känns ju som en självklar kränkning, ett brott, men att jag begår ett brott när jag fotograferar en författare framför ett konstverk och sprider bilden i förlagets sociala flöde är inte lika känt. Jag kan som privatperson lägga ut i stort sett vad jag vill på sociala medier utan att riskera att klampa in på av upphovsrätten minerat område, men inte som företag eller organisation. Den som gjort konstverket har rätt till ersättning för bildpubliceringen. Och efterhandsnotan kan bli mycket dyr.

Serieromaner är numera både accepterad och högt värderad litteratur. På bokmässan är trängseln som störst vid kändisarna och de som säljer serieromaner. När jag första gången hörde talas om serieromaner liknades det vid manga, de japanska serierna. Förklaringen då till att manga var så stort i Japan var att de har världens svåraste skriftspråk och att det för de flesta är för krävande att läsa längre berättelser som enbart är textbaserade. Manga slukades även av de lässvaga. Och bars som sagt av bilden. I vår värld med enklare skriftspråk började läskunnigheten och boktryckarkonsten skuffa ner bilden som det viktigaste kommunikationsmedlet redan på 1400-talet. Men vart är vi på väg idag?

Emojis, eller smajlisar som de också kallas, är det skriftspråk som utvecklas mest, kanske till och med det enda skriftspråk som verkligen förändras idag. Vårt språk förändras, ja, men vi använder i stort sett samma tecken som romarna gjorde för 2700 år sedan för att plita ner våra meddelanden. Men allt oftare ersätter vi vår korta snabba kommunikation med bilder, emojis –  

skickas iväg blixtsnabbt till skillnad mot ett mer välformulerat tack. Samma nio-åring läxar upp mig när jag skickar iväg ett sms utan en emoji.

– Mamma, så kan du inte göra! Det är oartigt och ”crinchigt“ att bara skicka text! Den du skriver till kan ju tänka att du är en surpuppa.

Crinchigt betyder pinsamt. Och pinsam vill ju ingen vara.