Tillbaka

GÄSTBLOGG: Läsning är inte som tandtråd

2016-03-02
Ada Wester till höger i bild.

Den senaste veckan har jag sett så många människor som läser. Mitt emot mig på tunnelbanan: en kanske tolvårig kille, djupt försjunken i en ungdomsroman. 

På perrongen: en tjej i min ålder, så inne i sin bok att hon inte märker att hennes tåg kommit, och i sista stund slänger sig upp från bänken. Jag blir lika glad varje gång.

Och jag blir lika ledsen, när jag om och om igen hör människor omkring mig säga att de ”borde läsa mer”. Jag förstår vad ni menar, jag känner likadant. Men läsning borde inte vara något vi ”borde”. Läsning är en lyx! Ni vet den där känslan, när en bok fångar en, när det inte finns en chans i världen att det går att sluta. Klockan kan vara tre på morgonen, och du ska vara på jobbet klockan åtta. Det spelar ingen roll, ett kapitel till! Det är viktigt med läsning, absolut, både för unga och för vuxna. Läsning av skönlitteratur vidgar vyerna, övar upp identifikationsförmågan, lär oss att byta perspektiv, att gå i någon annans skor. Men det riktigt häftiga med läsning är hur enorm känslan kan vara. Hur totalt vi går in i en bok, när den är riktigt bra. Jag har gått omkring och funderat över livsavgörande beslut – bara för att upptäcka att det inte är jag som står inför dem, det var visst huvudpersonen i boken jag läste …

Varje gång vi säger att vi ”borde” läsa mer, så ger vi en signal, inte minst till barn och ungdomar. En signal om att läsning är någon viktigt, nyttigt – och tråkigt. Lite som tandtråd? Säg hellre att du borde läsa mindre! ”Det har gått alldeles överstyr i februari, jag gör ju inget annat.” Eller att du längtar efter att läsa. Längtar efter att bli sådär uppslukad. Och om det var länge sedan du blev det – läs något som du vill läsa, inte något som du vill ha läst. Det är skillnad.

Jag tänker på den lilla killen på tunnelbanan, helt inne i sin bok. Och jag tänker på en annan sak som jag skulle vilja att vi slutade säga. Jag tänker inte skriva det här, och jag tänker inte säga det igen. Och jag vill inte att ni gör det heller. Varje gång vi uttalar vilka grupper som läser och vilka som inte gör det, så cementerar vi den föreställningen. Det blir en självuppfyllande profetia. Tänk på den där kanske tolvåriga killen på tunnelbanan, på hur uppslukad han var av sin bok. Och säg det istället.

Och var en förebild – läs och njut!