GÄSTBLOGG: Mer än bara porr
Fanfiction är en spännande värld med sina helt egna genrer, klassificeringar och stilar, och just eftersom det finns färre pekpinnar om vad som är rätt och fel, så utvecklas trender som i alla fall jag inte sett inom den mer traditionella bokvärlden. Här är några saker jag tycker är extra intressanta!
Self-insert fics
Kanske den mest hatade stilen inom fanfiction, även bland de som gillar fanfiction: önskeuppfyllande berättelser där huvudpersonen är en felfri Mary Sue som inom två kapitel blir ihop med en pojkbandsmedlem eller vampyr. Men self-insert fics (ofta skrivna i andra person, vilket är i princip icke-existerande i traditionell litteratur) kan också vara de mest tillgängliga av alla. De fic-skrivare som är riktigt vassa på self-insertion kan skapa berättelser där du kan kliva in helt utan hinder: de specificerar inte kön, hudfärg, hårfärg, klädstil, ålder eller plats. Vem som helst kan bli huvudperson. Det är rätt häftigt.
Real Person Fiction (RPF)
Näst på listan av hatade saker inom fanfiction (dock mindre så av fanfiction-communityt självt) är de fics som handlar om riktiga människor. För de som växt upp med fanfiction är RPF inget konstigt, men för utomstående kan det nog först verka lite märkligt att fiktionalisera riktiga människor. Det handlar såklart oftast om kändisar, och ingen är besparad: det finns fanfiction om Donald Trump (såklart), Labour-partiets tidigare ledare Ed Miliband (mindre självklart), killen som blev känd genom social media som “Alex from Target” (väntat) och Prince Harry (varför inte). Och allt är inte satir...
RPF har varit hett debatterat från båda sidor – från fanfic-communityt och från de omskrivna. Men de kändisar som förstår skillnaden mellan folk som skriver om fiktionaliserade versioner av dem själva (fanfiction-författare) och folk som skriver fiktion om deras liv men presenterar det som fakta (kvälls-/tabloidpressen) inser också detta: att få fanfiction skriven om dig är ett tecken på att du lyckats. Gratis PR är bra PR.
Social media fics
Medan äldre författare fortfarande försöker lista ut hur de ska väva in mobiltelefoner, datorer och sociala medier i sina berättelser, så är de yngre "way past that". Berättelser skrivna delvis eller helt som inlägg på sociala medier (till exempel direktmeddelanden och tweets på Twitter, inlägg på Tumblr, Instagram-bilder, vanliga sms eller kik-meddelanden) är kanske en trend just nu, men kanske också något som är här för att stanna.
Det kommer så naturligt för yngre, som inte vet hur det var att inte ha de sätten att kommunicera på. Det är inte berättelser som skapas för att passa in i vår digitala värld; det är berättelser som växer fram organiskt från hur vi interagerar med varandra idag, och hur vi läser och delar berättelser. Det är små delar, fragment av vad som händer; du kan läsa några “kapitel” när du väntar på bussen eller hela berättelsen på tåget hem.
Snart i en tryckt bok nära dig. Fast lite mindre naturligt.
Vad tyckte du om artikeln?