Kungen och profiten

Jag läser i Dagens Nyheter att det nu är dags för Mille Markovic att, tillsammans med några medförfattare, i rekordfart skriva en bok. Mille Markovic, ni vet han, den gamle boxaren, porrklubbsägaren, och enligt vissa medier också torpeden, som påstår sig ha ett gediget bildarkiv. En bok som, enligt tidningen, ska lanseras med en bildbetalsajt, lokaliserad till Balkan.

Det börjar faktiskt gå för långt nu, det borde vara dags för vissa representanter för det så kallade fria ordet, att skaffa sig ett vettigt liv.

Jag kan lika gärna säga det på en gång. Jag har, liksom kung Carl den XVI Gustaf, varit på Café Beirut i Stockholm. Jag har inte varit där nu, när krogen bytt ägare. (Dock inte värre byte än att namnet är det samma och vad man kan förmoda, klientelet. I alla fall efter en snabb titt på vimmelbilder med både Moderaternas Anton Abele, Sverigedemokraternas Stefan Lundkvist, före detta designchefer på Hennes & Mauritz och TV-kändisar som Gert Fylking och Malou von Sivers.). Restaurangen som numera ger ut kokböcker av en av Aftonbladet kulturs skribenter på förlaget Wahlström & Widstrand.

Nej, jag var där ett par gånger när krogen var ny och väldigt het och fortfarande ägdes av den på senare tid omskrivne Milan Sevos polare Paul Mardirossian - för närvarande häktad i Panama, misstänkt för knark- och vapenbrott – allt enligt kvällstidningen Aftonbladet.

Det var länge sedan, men jag minns fortfarande vilka jag brukade gå dit med. Ett par i sällskapet – som brukade bestå av gamla boxare, dörrvakter, TV-personligheter från en Bonnierägd TV-kanal och en och annan hästtjej ­­– kände på något vis de som hade stället; eller var ansvariga för det, eller hur det nu var.

Jag minns alldeles särskilt att vi var där en gång när min barndomsvän fyllde jämnt. Jag minns att vi fick väldigt bra service och att några av de där som ägde stället, eller var ansvariga eller hur det nu var – emellanåt bondade med vårt sällskap under kvällen. Jag tror till och med att det kanske bjöds på drinkar eller champagne. Huruvida det blev några fotografier tagna den kvällen, det minns jag verkligen inte. Men, eftersom det var ett födelsedagsfirande av det jämna slaget så är det väl inte helt otroligt.

Nu är ju inte jag kung eller Ockelbo-bo, men jag skulle faktiskt som alla andra, rent teoretiskt, kunnat ha en politisk karriär. Och då antar jag – att jag i dagens mediala klimat hade legat jävligt pyrt till om det hade funnits några bilder från det tillfället.

Men nu är det inte så. Jag ägnar mig åt journalistik.

Men inte åt den variant av nyhetsförmedling som jag för tillfället skäms en smula för. Liksom jag skäms en smula för att slaskjournalistiken nu på allvar parkerat sig mitt på soffbordet i den förlagsvärld jag älskar så mycket.

Och jag undrar nu vem i denna högt älskade förlagsvärld som kommer att skriva förlagskontrakt med Mille Markovic?

Vem ger sig först till känna? Den kan vinna en helkväll med en kille som finns i belastningsregistret. Jag lovar dyrt och heligt, jag har några nummer jag kan ringa. Välj restaurang. Det är troligare att han kommer om den ligger på Östermalm och innehåller en fet vinkällare, och några hallåor från TV4.  

Min erfarenhet är nämligen att kriminella - liksom finansinfödingarna i Stockholms östra delar - aldrig bangar för att gosa med kändisar i allmänhet och absolut inte med dem som de upplever som intellektuella (typ, har en fil kand i litteratur).

Jag skulle här kunna ge ett stort antal namngivna exempel. Men det gör jag inte – dels för att jag inte vågar, men framförallt för att det här handlar om saker som är rent principiella.

Det finns ingen god journalistik – om förutsättningarna är helt fel. Det finns heller inget som säger att bara för att man kan tjäna pengar på något, så är det tillräckligt som motiv för att ge ut böcker. Eller ordna presskonferenser där kriminella får diktera de journalistiska villkoren.

Att med allmänintresset som motiv hänga ut en person som eventuellt har varit otrogen, eventuellt sett på lesbisk petting, eventuellt befunnit sig på en kändisfest med kriminella – är inte relevant.

Det i sig är som bekant inte olagligt. Vare sig för förläggare, journalister eller kungar.

I så fall skulle de behöva avskeda hela Dramaten, x antal TV-människor och större delen av Sveriges Riksdag – i alla fall de som gillar att partaja eller har en pr-stab som kräver att de med jämna mellanrum ska delta i någon sorts folklighetsflörtande kändismaskin.

(För den som verkligen inte har behov av något liv, finns det på nätet enorma vimmelbildsarkiv som bevisar detta.).

De som på fullt allvar tror att det skulle finnas någon risk för reell utpressning mot kungahuset från kriminella i några politiska affärer vet verkligen mycket litet, om både banditer och oseriösa före detta internatskoleelever med annonsskylt i Riddarhuset. Och dessutom, om vår konstitution.

Vill man göra ett okej journalistiskt jobb så föreslår jag att man verkligen går igenom de berörda kompisgrevarnas och finansmännens bokslut, finansiella kontakter och ser om där finns något fel.  Det tar en del tid, men säkert inte mer än vad somliga journalister lägger på Flashback. Då, kanske man kan prestera en journalistik som faktiskt har ett allmänintresse.

För Tjabos del finns det som bekant inte något som helst motiv ­– möjligtvis några sociala då (flera Stureplanskriminella kan på sedvanligt psykopatmanér faktiskt vara väldigt charmerande) – att involvera sig i kriminella kretsar. Kungens sysselsättning är ju så att säga – både grundlagsreglerad och ganska så ekonomiskt tryggad.

Och det, brukar väl vara den springande punkten när man ska utreda något – att det finns ett motiv.

Man har de vänner man har, och de i sin tur har de vänner de har. Är man ute på krogen så kanske man hamnar ytterligare ett led bort. Och det blir som det blir, och sen blir man lite äldre, och så fortsätter det så. Det vet väl de flesta.

Så kom inte dragande med allmänintresse när det egentligen bara handlar om journalistisk tuppfäktning och att tjäna pengar på vinklad journalistik.

Det är djupt ohederligt av människor som lever och arbetar i bok- eller tidningsform i Stockholm att manipulera resten av Sverige att tro att det skulle förhålla sig på något annat sätt.  

Vuxna människor är otrogna till höger och vänster. På många kultursidor anses det dessutom vara en kulturell insats om folk får ligga lite hur de vill - åtminstone på film eller om det gäller någon galopperande kristdemokrat eller om det går att kategoriseras som något sånär queer – så där i största allmänhet.

Om man nu verkligen vill avskaffa det svenska kungahuset, så använd då ledarsidorna till att med teoretiska argument propagera för republik istället – om man nu tycker att det känns bättre med sexmissbrukande landsfäder som Bill Clinton och John F. Kennedy. Eller för den del Watergate-kriminella, krigshetsande Bushmän och internetdejtande mustascher, eller ägghalvor som bara är huvudlösa i största allmänhet.

Jag har ingen aning om vilket som skapar mest demokrati – en maktlös monarki eller en maktfullkomlig republik. Men jag vet i alla fall att somlig kvällstidningsjournalistik inte gör det. Oavsett i vilket form den presenterar sig.

Häromdagen satte jag på radion och hörde en nyhetssändning om att Fredrik Reinfeldt haft sexpartyn i villan i Täby. Shit, tänkte jag. Han kanske har en personlighet, typ några aparta böjelser – ett liv. Men sedan visade det sig att det var en parodi.

Så jag säger som ett av de skönare tillskotten Riddarhuset gett oss i tillvaron; Caroline af Ugglas: ”Snälla, snälla”.  Ge oss något att läsa om som folk verkligen vill läsa om. En journalistik som någon annan än de som är journalister faktiskt bryr sig om på allvar. Allmänintresse är inte det samma som att man de facto läser, eller köper något bara för att det råkar finns till.

Det är som de där kakorna man köper i storpack på kontorsvaruhusen. Man äter dem för att de är tillgängliga och för att man inte orkar ta tag i att gå och handla något annat – trots att de smakar apa och man vet att man blir transfettförgiftad av dem.

Och gode gud – typ Torgny Segerstedts helige ande eller någon – ge oss förläggare som inte oemotsagda gosar med kriminella för lite profit.