Nu var det min tur

Att jobba i bokhandel är ett fantastiskt yrke på så många sätt. Vi bokhandlare får läsa böcker, prata om böcker, omges av böcker, köpa in och sälja böcker, skylta böcker.

Dessvärre finns det även mindre trevliga aspekter av samma jobb, särskilt när man som i mitt fall försöker veva runt en butik med ren viljestyrka. Lyfta, bära, packa upp och packa ner, böja sig, sträcka sig för att nå, dammsuga, moppa, klättra på stegar, samt att stå upp större delen av dagen, är alla exempel på saker som bokhandlaryrket kräver av oss dagligen.

Kanske är det inte så konstigt att många en dag vaknar upp med diskbråck. Härom veckan var det min tur.

Detta kommer inte som en nyhet för en stor del av er, men det gör sjukt ont att ha diskbråck. Allt som brukar vara roligt blir liksom tråkigt. Juldekorationerna, som packas upp efter Remembrance Day (11 november – det officiella julstartskottet), är helt plötsligt hur tråkiga som helst. Smärtsamt tråkiga för att vara helt ärlig. Att julpynta butiken brukade vara en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det, tillsammans med att prata med kunder och organisera skyltningar.

Men nu har jag plötsligt inte lust med något av det. Att ha ont är inget vidare för humöret.

Det har gått upp för mig exakt hur mycket av mitt jobb som går ut på fysiskt arbete (nästan allt). Visst kan jag stå vid kassan och sälja böcker, men inte för länge, för då blir ryggen trött. Jag kan sitta nere i källaren och skriva mejl, men inte för länge för då blir ryggen trött. Jag kan rita detaljerade skisser över hur våra julskyltfönster ska se ut, och sedan stå utanför och peka och dirigera mina stackars kollegor som hänger guldkulorna ”på fel sätt”.

Men inte för länge, för då blir själen trött.

En av alla skillnader mellan Sverige och England är också att engelsmännen aldrig hört talas om ergonomi. ”Ergonomics” försöker jag – ”you know, lifting and standing correctly?”. Nej, alla ansikten är tomma.

Ur en mer positiv synvinkel så har mina benmuskler blivit helt fenomenalt bra – ett resultat av att jag böjer på knäna snarare än ryggen efter varje transaktion. Kassaapparaten är nämligen så låg att jag måste böja mig varje gång jag tar upp växel (något som jag försökt justera genom att stapla gamla böcker under växellådan).

För att inte tala om när jag är på jakt efter en plastpåse, då jag måste börja mig hela vägen ner till golvet.

Ni som klagar på att ni inte har tid att gå till gymmet – testa att niga bakom kassan som en uppdragbar docka dagarna i ända. Det gör underverk för både lår och vader, det kan jag lova!