Saker jag lärt mig

Det har varit ett antal väldigt lärorika månader sedan min kollega tog avsked och lämnade mig vid rodret. Vi hade arbetat nära varandra i nästan två år och jag trodde att jag hade en ganska bra idé om vad det innebar att driva butiken jag jobbar i. Men det har visat sig att det finns en hel del sidor av min tjänst som jag inte riktigt räknat med – sidor som i sin tur kräver vissa egenskaper av mig.

Tålamod, är något som jag helt plötsligt har väldigt lite av. Det finns för lite tid och för mycket att göra. Kunder som tror att de har sett en bok på tunnelbanan i pocket – som inte finns i pocket – är ett välbekant exempel på saker jag inte har tålamod för. Liksom kunder som frågar om vi kan prismatcha Amazon, för varför ska de behöva betala mer? Även förlagsrepresentanter som ringer och frågar om vi kan lägga deras titlar vid kassan, eller författare som undrar varför jag inte vill dekorera ett helt skyltfönster med deras nya bok faller tydligt in under denna kategori.

Detta betyder inte alls att jag är otrevlig. Vad det handlar om, har jag lärt mig, är att lägga en viss tyngd bakom orden: att le kompromisslöst och att i så få meningar som möjligt göra det så tydligt som möjligt att konversationen tar slut här. Hejdå.

Det fanns många situationer och diskussioner som jag bävade för innan. Men jag har upptäckt att vissa saker går helt automatiskt. Till exempel de nödvändiga samtalen med personalen. Alltså de i personalen som inte jobbar. Jag har inget problem med att säga till folk vad de ska göra, och inte göra, har jag märkt. Tvärtom – att inte säga något är vad jag absolut inte klarar av.

Andra saker jag lärt mig är att bli en bättre lögnare. Jag upplever ironiskt nog att jag har mindre tid att läsa, vilket innebär att jag fabulerar vildare än förut. Jag har blivit en mer effektiv, men också snäppet mer själlös försäljare.

Sedan finns det också saker jag lärde mig för länge sedan, men som dessvärre aldrig slutar vara användbara. Som att äldre män (i första hand men inte uteslutande) alltid blir lika förvånade över att jag är en ung kvinna. Samt hur man bibehåller ett obrytt och förhoppningsvis lätt nedlåtande leende i respons till deras häpenhet. ”The displays in this shop are just beautiful!” utbrast en förlagsrepresentant under en releasefest vi anordnade härom kvällen. ”Is it the manager who decides what to display or how does it work?” Jo men visst, svarade jag, det är jag och mina kollegor som bestämmer vad som ska skyltas och hur. Han tittade på mig i tystnad. Jag kunde verkligen se hur det vinpåverkade maskineriet arbetade därinne. ”So that means… you… are the manager?” Han skrattade ogenerat. ”You have to forgive me, I mean, I just expected someone… older… and…”

Jag lämnar er att avsluta den meningen på egen hand. Samme man lämnade sitt visitkort och hoppades på att diskutera samarbete om framtida event. Om jag sparade visitkortet och hörde av mig? Jag lämnar också det till er att svara på. För det är en annan sak jag har lärt mig. Nämligen att sista ordet, ja, det är mitt!