Ska man nöja sig?

– Jag tror inte att man behöver vara geni, det räcker med att vara hantverkare.

Ordens är en av höstens debutanters, platsen är en flashig förlagsfest, debutanten har druckit många glas vin men har säkert rätt ändå: debutromanen i fråga är redan en försäljningssuccé.

Men räcker och räcker. Ska man som författare nöja sig? Ska man som läsare nöja sig?

Kanske är jag bara gnällig, kanske har jag inte plockat och prioriterat och valt rätt bland årets svenska debutanter, för jag har inte hunnit läsa alla ännu. Kanske är det bara en magkänsla, och inte en trend (som dessutom fortfarande har ett par romaner på sig att brytas).

Men jag tycker mig skönja en trend, jämfört med för bara några år sedan.

Det är gott om habila berättelser bland debuterna. Rediga, grammatiskt korrekta, ett språk som varken retar upp eller stöter sig med läsaren.

Inget särskilt att anmärka på alltså.

Men inget särskilt att minnas heller. Inget som tar mig med storm, som får mig att tänka wow eller vad i helvete är det här eller åh jag är kär i den här boken.

Det är som att gå på trevliga, oförargliga dejter med trevliga, oförargliga killar, gång på gång, utan att få en tillstymmelse till fjäril i magen. Trevligt, oförargligt – förglömligt.

Var är årets Oskyld, Pompeji, Ett öga rött, Det andra målet, Hey Dolly, Paris-Dakar eller Människor helt utan betydelse?
Var är språket som bryter nya vägar, historierna som vänder upp och ner på ditt sätt att tänka, huvudpersonerna som får dig att känna och reagera?

Det är ofta habilt och kompetent; det är skrivarskolor och det är journalister som velat utveckla sitt skrivande och det är människor som gett sig fasen på att få fason på sitt byrålådemanus och få det utgivet, och som har lyckats. Och det är lovvärt och beundransvärt.

­– Jag trodde jag var geni när jag var 20, jag var helt övertygad om det och byggde upp mitt skrivande på det. Men det funkade inte. Nu tänkte jag, nä det behöver faktiskt inte vara genialiskt, det räcker med att det är ett gott hantverk, fortsatte debutanten med vinglaset i handen.

Jovisst. Det är ont om genier.

Och jag vet att man inte ska vara hård mot debutanter. Men det tycker jag heller inte att jag är, jag gillar ju många av de här berättelserna. På samma sätt som jag gillar de trevliga men ack så förglömliga killarna.

Men det räcker faktiskt inte. Hantverkarverken slår man liksom ihop, tackar för en trevlig stund, och så går man vidare.

Det behövs lite genialitet för att man ska komma ihåg varför man läser. Eller, för all del, varför man går på dejter.