Tillbaka

Var inte så mesiga

2011-06-05
”Snälla, ta bort det.” ”Jag känner mig inte bekväm med stycket.” ”Det ser inte bra ut att jag säger det här.” ”Jag har redan fått gliringar från en kollega.”   Åh, vad många gånge...

”Snälla, ta bort det.”

”Jag känner mig inte bekväm med stycket.”

”Det ser inte bra ut att jag säger det här.”

”Jag har redan fått gliringar från en kollega.”

 

Åh, vad många gånger jag fått höra det. Jag är för det mesta snäll och tar bort det. Men vi har ett problem.


Efter varje säsong gör vi på SvB en avstämning av hur fördelningen av kvinnor och män ser ut i tidningen. Det gör vi genom att först räkna bilder – omslag och foton: hur många kvinnor respektive män är med på bild i tidningen? Därefter kollar vi i vilken typ av sammanhang de är med på bild respektive uttalar sig i.

 

Här finns en otrevlig tendens.
Även om fördelningen på bildnivån oftast är hyfsat jämlik – men dessvärre med en viss övervikt åt männens håll – så är det oftare kvinnor som uttalar sig i ”lättare” frågor. Männen talar oftare i de tyngre.

Detta trots att det här är en i allra högsta grad kvinnodominerad bransch, numera även med en hel del kvinnor på högre poster.

 

Vi på SvB kan alltid bli bättre, alltid anstränga oss lite extra för att få fram en kvinna i stället för en man, alltid jaga ett extra pratminus. Och vi försöker.
Men det kommer inte bara an på oss.

Det handlar om vad kvinnor och män tillåter sig själva att säga – och om vad omgivningen tillåter dem att säga.

Hos oss syns det allra tydligast på första nyhetssidan, där vi i varje nummer har ett citat. Alltså. Kolla in statistiken längst ner i inlägget. Tre kvinnor – på ett år. Skamligt. Ändå är detta ett av de områden där vi är som allra mest medvetna om mansdominansen, och försöker motverka den. Men trots en hård kamp vann alltså manscitaten i fjol med 13–3.

 

Och häromsistens fick jag en helt strålande och målande liknelse av ett ganska så torrt fenomen i branschen. Sagd av en kvinna, på en hög post, rörande ett tungt ämne. ”Perfekt”, tänkte jag och byggde upp ingången på artikeln kring liknelsen.

 

Sen skickade jag artikeln på citatkoll, så att allt skulle vara korrekt.

Svar från alla männen – topp, inga problem, någon siffra fel, en titel missuppfattad, på något ställe innebar talspråket ett syftningsfel – kunde jag fixa det?

 

Inga problem.

 

Sen kom reaktionerna från kvinnorna. ”Snälla…”.

 

Jag förebrår inte just kvinnan med den strålande liknelsen. Hon är inte unik – det här händer hela tiden.
Och det här är inte enbart kvinnornas fel; det här är allas fel, och det finns en cocktail av orsaker bakom vilka pratminus som når ut – eller inte når ut – i tidningen.

Det kan vara ren och skär mesighet. Det kan också vara omgivningens press, förväntningar och gliringar.

 

Som kvinna – särskilt på en högre post – blir man fortfarande ofta mer ifrågasatt än sina manliga kollegor.

Då kanske man vaktar sin tunga, väger varje ord, anstränger sig till det yttersta för att låta proffsig. Och då kanske det känns kymigt att låta livfulla liknelser slippa igenom.

Det kan visserligen vara ett tecken på kontroll, kompetens och klokhet att vara vaksam på vad man säger – men det är också en form av ofrihet och feghet; att inte våga eller vilja ta risken att bli uppfattad som oseriös, tramsig, elak, eller på något sätt utstråla något som kan peka på bristande kompetens.

För vad man missar är att även den där kontrollerade klokheten får effekter.

 

Utan den där strålande liknelsen blev det en lite tristare artikel. Det blev dessutom en mans åsikter och citat som fick ersätta det obekväma stycket. Och så blev det en lite mindre jämställd artikel, tidning, verklighet.

 

Männen däremot, de verkar inte bry sig ett smack om att försöka frisera sina pratminus eller förmå mig att stryka sina djärvare uttalanden. De bryr sig inte om gliringarna – eller får dem kanske inte ens. Rummet och utrymmet att tala är deras.

I mina ögon måste rummet och utrymmet lika mycket vara kvinnornas. Och när rummet och utrymmet finns tycker jag kvinnorna ska ta alla chanser att fylla det med sina ord. Särskilt i en bransch som är uppbyggd kring det fria ordet.

 

 

 

Nyhetsbilder i SvB hösten 2010:

Omslag: 2,5 kvinnor, 5,5 män

Nyheter: 26 kvinnor, 39 män

 

Nyhetscitatet: 2 kvinnor, 5 män, 1 anonym

 

Nyhetsbilder i SvB våren 2010:

Omslag: 5,5 kvinnor, 4,5 män

Nyheter: 26 kvinnor, 29 män


Nyhetscitatet: 1 kvinna, 8 män, 1 anonym

 

 

Hittills under våren 2011 leder kvinnorna med 3–2 när det gäller omslagsbilder