Unni Lindells brev till Den Norske Forfatterforening

NU "MÅSTE" JAG TYVÄRR UTTRÄDA UR FÖRFATTARFÖRENINGEN Av Unni Lindell Min skrivglädje är enorm. Att sitta i mitt lilla rum med tangentbordet framför mig och med orden som långsamt bildar en historia på skärmen ger mig det innehåll i livet som är få människor förunnat. Att det också sitter några läsare där ute och väntar, gör mig extra ödmjuk. Jag är tacksam för detta. Men det finns också en verklighet utanför det här rummet. Och den måste jag också förhålla mig till.

För mig har det varit många omgångar med en delvis grundläggande oenighet i förhållande till DNFs sätt att betrakta författaryrket på. Särskilt under de senaste åren. Detta har varit en lång process och jag känner att nu är det bråttom. För sedan jag har förstått att möjligheten att bli regelrätt utkastad ur föreningen är övervägande stor, väljer jag nu att själv anmäla mitt utträde. Jag gör det inte med lätt hjärta.

Jag hoppas innerligt att mitt och andras utträde kan bidra till en konstruktiv process, där DNF också vågar ta itu med nya tankegångar och inte bara fortsätter att avfärda varje meningsyttring med att gasta om så kallad bristande solidaritet. Jag känner att jag med detta har sagt mitt i den här debatten och önskar inte att komma med ytterligare kommentarer. Min utträdesanmälan får tala för sig själv.

Här är min utträdesanmälan i sin helhet: Till styrelsen av Den Norske Forfatterforening. För en månad sedan fick jag veta att speciellt mitt namn kom upp till diskussion i samband med att styrelsen av Forfatterforeningen vill straffa författare som avviker från normalkontrakten genom att utesluta dem ur föreningen. Detta trots att det i de nya föreskrifterna står att normalkontrakten "bör" följas. Jag har i dagarna skrivit under kontrakt med ett förlag där jag får bättre royalty än vad normalkontrakten anbefaller, så som jag och flera andra redan gjort i flera år.

Eftersom jag inte vill utsättas för den förödmjukelse det skulle innebära att bli utkastad väljer jag härmed att anmäla mitt utträde. Jag kommer även i framtiden att förhandla mig till de bästa avtalen, både i Norge och utomlands. Jag tycker att det är märkligt att uppleva att styrelsen för DNF faktiskt motarbetar sina egna medlemmars möjlighet att uppnå bättre villkor. Som professionell författare vill jag faktiskt kunna leva av mitt yrke. Inte bara nu, utan många år framöver. Förläggarföreningen kommer självfallet att jubla över Den Norske Forfatterforenings ståndpunkt.

Det är märkligt att författarnas egen organisation tycker att det är fel att författarna tjänar mer på förlagens bekostnad. Detta måste vara den enda föreningen som arbetar mot sina egna medlemmars intressen. Jag är ödmjuk och glad över att ha lyckats i det här yrket. Samtidigt vill jag påpeka att jag jobbar "hela tiden". Jag är också på det klara med att min framgång inte nödvändigtvis kommer att vara för evigt. Bara så att det är helt klart. Den dagen Forfatterforeningen också vill arbeta för "livskraftiga" författares villkor och rättigheter, ska jag överväga att begära mitt inträde igen.

Jag har varit oense om mångt och mycket under de år jag varit medlem av DNF. Något jag även har yttrat offentligt vid flera tillfällen. Invalskriterierna bland annat. Själv har jag aldrig sökt medlemskap eftersom jag har upplevt att många goda författare som sökt medlemskap blivit avvisade, även författare vars böcker inköpts av staten enligt inköpsordningen. Jag är djupt oenig om detta. Ofta verkar intagningarna också väldigt slumpartade, allt efter som vilka som sitter i invalsnämnden. Jag blev emellertid inbjuden som medlem efter ett mångfaldigt författarskap (kanske för att mina böcker började sälja?) Jag valde då att tacka ja. Senare har jag förstått att författare också tackar nej till medlemskap. Bland andra har Anne Holt och Jostein Gaarder gjort det. Jag känner naturligtvis inte till deras motivering.

Medlemskåren i föreningen har inte precis förstärkts under de senaste åren, beroende på att den nyligen avgångne ordföranden har gjort ständiga uttalanden till pressen att det tyvärr är de "dåliga" böckerna som säljer mest i Norge. För en tid sedan förklarade jag mig enig med DNFs eget strategiutskott om att inte bara bokklubbsförfattare, utan också bokhandlare och förlag måste bidraga till solidaritetsfonden. Detta uttalade den nya ordföranden Anne Oterholm till Dagens Næringsliv den 2 mars i år. Men hon red ut stormen när den rasade som värst och pressen vässade mina uttalanden till det yttersta. Jag vill för hundrade gången understryka att jag är för solidaritet, men jag tycker att 37,5 % av vad en boklubbsförfattares bok genererar är för mycket. Kanske speciellt sett i ljuset av hur stipendierna delas ut.

Det ska nämnas att de allra flesta som får stipendier både förtjänar och behöver det. Men det är betänkligt att en del författare har mottagit stipendier nästan oupphörligt i 20 år. Några har fått flera miljoner. Här följer inte föreningen sina egna statuter. Och listan över årets utdelning visar att flera av mottagarna faktiskt har haft huvudbok i Boklubben Nye Bøker de senaste åren, förutom att de har haft gedigna royaltyinkomster. Ändå får de fleråriga arbetsstipendier. Detta är enligt min mening mycket osolidariskt och undergräver den image som föreningen så ihärdigt försöker upprätthålla. Kanske borde stipendienämnden inte bara bestå av författare?

När man dessutom försöker hindra författare som vill stå på egna ben genom att förhandla fram bättre villkor, säger det sig själv att det kan kännas ganska svårt att vara medlem av DNF. Och när man också riskerar att bli utkastad på grund av detta, då gäller det att snabbt själv anmäla sitt utträde!

Med vänlig hälsning Unni Lindell 7 juni 2005