Vårens Böcker 2024 Barn & Ungdom

Ada Fredelius

Två systrar / Ordalaget

Foto: Fredelius
Foto: Fredelius

40 år. Vi har fått biljetter till Gröna Lund genom mitt nya jobb och väntar på att åka Kärlekstunneln. Barnen är glada fast det regnar. Jag kollar mejlen i kön. Ett förlag har svarat: De undrar om manuset är ledigt. Manuset som berättar om två systrar i tonåren som råkar ha fötts på varsin sida i världen.

26 år. Vi bor i en tegellänga i det som en gång varit de franska kvarteren i Shanghai. Emellanåt kom en höns-försäljare cyklande mellan husen för att sälja sina djur. Han nackade dem på plats och skållade kropparna i sin medhavda gryta. När regnperioden kom lyste spektakulära blixtar upp himlen.

Han, som jag levde med då, arbetade extra som reseledare och berättade om grupperna av adoptivfamiljer från Sverige. När familjerna reste tillbaka och besökte landet som deras barn hade fötts i brukade ett stopp på resan vara platsen där barnet hade hittats. Familjen klev ur minibussen, tog en bild och reste vidare. Svaret på barnets frågor om sitt ursprung blev ett foto och en adress.

14 år. Jag hänger på Aftonbladets chatt, Darling.se och forum om lajv. Får frågor om färgen på mina underkläder. Det är en mer spännande uppmärksamhet än spottloskorna och skällsorden i skolkorridoren.

32 år. Han, som jag lever med nu, nattar vårt barn. Det tar oftast en timme, ibland mer. Varannan kväll, när det inte är min tur att natta, skriver jag på skelettet till min berättelse. Historien spretar åt Östersund och Shanghai. Jag googlar kartor för att komma ihåg avstånden. En adopterad storasyster och en lillasyster som fötts in i familjen dyker upp. Båda längtar efter att vara det mest älskade barnet.

39 år. Utanför lägenheten sitter andra isolerade i sina hem. Många är långt mer ensamma än jag. Pandemin pågår och världen krymper till lägenheten, familjen, balkongen, bokhyllan och akvariefiskarna.

Varannan onsdag loggar jag in i ett videosamtal för att diskutera de senaste sidorna i dokumentet där jag försöker ge min historia liv. Dokumentet växer med ungefär fem sidor per gång. Jag skriver på kafferasten, efter nattning, när barnen ser på Barnkanalen.

När covidkurvorna planat ut är manuset färdigt. Jag börjar mejla förlag.

37 år. Mina dåvarande kollegor på Statens medieråd tar fram material för att hjälpa unga att känna igen varningstecken för grooming. Tillvägagångssättet är sig ofta likt: Vinn barnets förtroende genom att lyssna och visa vänlighet. Sen, när man blivit en viktig person i barnets liv, går det att börja kräva. Kunskapen härifrån blev en pusselbit till den yngre systerns historia: om hur längtan efter närhet kan bli till ett hot för den som inte ser varningsflaggorna.

24 år. Jag gör praktik som journalist på Östersundsposten. Står ensam och kastar macka i Storsjön om kvällarna, hoppas på att få se en skymt av odjuret.

Powered by Labrador CMS