Vårens Böcker 2024 Vuxen Skönlitteratur

Agmall Sarwari

Silkesbadet / Wahlström & Widstrand

Foto: Karl Nordlund
Foto: Karl Nordlund

Hösten 2021 började jag skriva en längre text, och eftersom du läser mitt debutantporträtt vet du att det blev en bok. Drivkraften att skriva denna roman tillkom under pandemin.

Vi tar oss igenom det här tillsammans. 

Jag trodde. Vi trodde, på orden. För vi slet, och svettades bakom förkläden, med immiga visir för ansiktet. Och ändå; aldrig såg vi varandra i ögonen så mycket som då. Rädslan simmade tjock i pupiller, glaskroppar, i svullna tårkörtlar. Minns den hårda vinden, att regndroppar lät som stenar mot den spända tältduken. Ibland trodde jag att stormen skulle svepa oss bort. Med våra kroppar som sköld forcerade vi in i en oviss framtid. Men. Vi var en enda organism. Äntligen styrdes vi av det vi betraktat som det mest självklara, vården av våra medmänniskor. Vi påmindes om varför vi en gång valt det här yrket. Vad berusande det var.

Från berusningens höjder till att landa i pandemibaksmälla, finna att vi nötts ner och tydligare än någonsin märka omgivande sprickor, i samhället, mellan människor och i människor. Så inom mig stegrades trycket och för att kunna ventilera det överflödiga skrev jag på kvällar och under helger, för att få ner tankar och bilder.

De tusentals livsöden jag mött i mitt yrke som läkare har självklart inspirerat. Efter samtal plockade jag upp kvarlämnade skärvor och försökte få dem att passa ihop och för mina ögon framträdde allt tydligare ett mönster.

Hur några klamrar sig fast genom att gjuta tjocka murar runt en livsrymd där endast jaget får plats, för andras närvaro komplicerar. Samtidigt slungas vissa av oss bortom tyngdkraftens trygghet, när jordklotet snurrar allt snabbare. Vissa landar på fötterna och andra med diagnoser, vissa kroppar nöts ut, andra använder slaktavfallet för att själva kravla sig upp. Vilka som trots allt väljer att springa, och varför. Vilka som givit upp, och vilka samhället givit upp om. Det är vad jag ville skriva om.

Den slutliga katalysatorn, eller gnistan om du så vill – talibanernas övertagande i Afghanistan – drev mig till tangentbordet. För att kunna ställa frågorna. Frågor om faderskap och läkningsprocesser. Om människovärde. Men också om blod och om olja, om arv och miljö, och om natur och industri.

Även frågor som inte enkelt kunde besvaras förtjänade ett försök till klargörande; de må förbli orubbligt obesvarade, även om de vrids ut och in på.

För kanske finner jag i detta en väg framåt.

Powered by Labrador CMS