Agri Ismaïl

1890, samma år som Émile Zola började publicera romanen L’Argent, som inspirerats av tidens finanskriser och skandaler, sa han i en intervju att ››det är väldigt svårt att skriva en roman om pengar. Det är ett kargt, isigt ämne som inte väcker intresse‹‹. Nu, nästan ett och ett halvt sekel senare, är pengar ännu svårare att skriva om: kapitalet är såväl en abstraktion som hela samhällets ryggrad.

Men ett svårt ämne är ett intressant ämne, så jag fick för mig att skriva en roman där människan är underordnad kapitalets flöden, som utspelar sig på arbetsplatserna där vi tillbringar majoriteten av vår tid, som följer en finanskris som sprider sig genom världen likt ett virus. Det krävde en berättelse som kunde rymma senkapitalismens paradoxer, romanfigurer som illustrerar den allmänna rotlösheten i vår globaliserade tillvaro, en hyperrealism där allt verkar absurt men inget är påhittat. En systemroman utklädd till familjeskildring.

Det tog tio år. Inte för att jag satt varje dag i tio år och skrev utan eftersom räkningar måste betalas, eftersom tiden utanför arbetet tas upp av diverse sysslor och mejl som kräver svar, eftersom jag behövde pengar för att kunna skriva och därför sålde min tid. Tio år då jag experimenterade med att tilldela mina romanfigurer varsin aktiekurs vars upp- och nedgång fick bestämma deras handlingar, då jag gick på konferenser om islamsk finans och läste rapporter om högfrekvenshandel, då jag skapade 104 manusutkast på omväxlande engelska och svenska som är döpta till saker som ››hyperfinalfinalfinal.doc‹‹. Jag skrev trettio sidor om guldbankomater och artificiella öar i Dubai, raderade hundra sidor om den förnybara energimarknaden i Kina. Slutet ändrades fyra gånger för att till slut återgå till den ursprungliga versionen. Medan jag höll på med detta vansinne släppte Taylor Swift elva skivor, Kate Zambreno åtta böcker, och alla fyra säsonger av Succession skrevs, spelades in och visades.

Nu är Hyper nästan här, en roman om förra finanskrisen som ges ut under den nuvarande. En styrelseordförande, utbildad på Handels, sa nyligen i en intervju att ››hela världen trodde på samma sak: ingen inflation och låga räntor i all evighet‹‹, ett tecken på att vi inte hade lärt oss någonting denna gång heller. Jag hoppas att min roman lyckas visa på den globala ekonomins nyckfullhet, dess strypgrepp om oss alla. Jag hoppas att Zola hade fel, att en roman om pengar mycket väl kan väcka intresse.