Alexander Strandberg

Jag minns det första blosset som igår, trots att det är över 30 år sen. En hiss som stod stilla mellan två våningsplan i det högsta huset längre ner på vår gata i en förort söder om Stockholm. För att vara så förberedd som jag bara kunde hade jag under veckorna innan köpt på mig några paket cigaretter och gömt mig ute i skogen för att träna på att dra halsbloss. Jag visste ju att det var nödvändigt att kunna för att få ut maximal effekt. Jag hade kommit över en bit röka av några äldre grabbar på ungdomsgården, och jag hade sett hur man gjorde för att förbereda en perfekt joint. Där i hissen tände jag upp den, och med en spänning i hela kroppen drog jag mitt första bloss av cannabis. Känslan var exakt som en stor varm kram som fyllde hela mig. Jag var hemma. Om jag bara hade vetat att den känslan var starten till ett liv utan kontroll.

Att skriva en bok om mitt liv, som innehållit så otroligt mycket kaos, droger och sorger var för mig aldrig en självklarhet. Men i ett mörker finns det också alltid ett ljus. En motpol till allt det hemska. När jag föreläser om mitt liv brukar jag beskriva det som att mina åhörare får ta del av några filmer från mitt liv. Jag vill tro att genom att våga prata om den fruktansvärda skammen och skulden som följer med i ett liv kantat av droger och kriminalitet så kan vi hjälpa varandra. När jag levde som värst så skadade jag inte bara mig själv, framförallt skadade jag människor i min omgivning.

Alla anhöriga som är fyllda av oro och rädsla förtjänar mer. De förtjänar hopp. Även de människor som är drabbade av denna sjukdom behöver se möjligheter. Jag vill vara den som ger hopp och visar möjligheter.