Ali Alonzo

Jag går på Enskilda Gymnasiet, året är 2019. Jag vandrar runt som något som endast kan liknas vid ett spöke på lunchrasterna. Jag har inga vänner, ingen vill prata med mig, eller så kanske snarare det är så att jag inte vill prata med någon. Man kanske inte har rätt att klaga på att ingen kommer på ens fest om man bommat igen dörren och inte skickat ut en enda inbjudan. Det störde mig aldrig att jag var ensam under mina första gymnasieår, snarare så kanske jag tror att jag älskade det. Jag brukar nu i efterhand säga att min avsaknad av socialt liv passade mitt narrativ helt perfekt. Jag fick utrymme att planlöst vandra, röka cigaretter, läsa böcker och se sur ut varenda rast. Odla en självbild som mystisk, edgy och svår med helt otroliga omständigheter. Jag hade konstiga, medvetet trasiga och smutsiga kläder och läser Nietzsche and Anarchy av författaren Shahin, som om jag vore den mest olidliga tonårskillen någonsin. Och så skrev jag poesi på lektionstid, hundratals sidor som jag spydde ur mig helt utan kontroll i diverse worddokument.

Enskilda Gymnasiet är, om man räknar med den statistik som förs av ››skolvalet‹‹ vid varje valår, Sveriges blåaste skola. Det var fint folk, mycket finare än mig. Det kändes även som Stockholms rikaste skola, sett till diverse elevers familjers privatekonomi. Fast de var aldrig onda, eller bröligt elitistiska. Pengarna var alldeles för gamla och adliga för att låta sina förvaltare slösa bort energi på sådant. Den privilegierade, bortskämda, performativt radikala medelklassungen upplevde för första gången någon sorts klassmedvetenhet, om ungen då är jag. Vi hade råd med mycket, men min pappa köpte inte bostadsrätter till mig i förväg unt so weiter. osv osv. (om ni fattar vad jag menar (?)).

Poesin (min) är sprungen ur mycket. En estetisk och delvis påstått moralisk, nästintill patetisk vilja att positionera sig mot eller utanför något. Vad? Jag är tyvärr osäker. Dikterna är väl snabba och äckliga och självhatande och medvetna och uppblåsta och uppriktiga och, vad ska jag säga, vad hade en banal kritiker sagt; ››ironiska‹‹. Socialistiska dikter om socialismen som utopi och samtida koncept. plakatpoesi om plakatpoesin som gräver och gräver tills något börjar blöda pseudoperformativitet. Jag skriver detta debutantporträtt från en mellanstor hyresrätt i centrala Stockholm. Folk frågar mig om jag någonsin haft ett ››normalt sommarjobb‹‹ Nej. Det känns rätt skönt att bli äcklig. Omfamna och sjunka ner, alla andra gör ju det. Vi gör ingenting och ni gör ingenting. Jag skriver och skriver för mycket. Majoriteten av den här debuten skrev jag mellan åldrarna arton och nitton. Det är nästan tretusen år sedan. Jag vet inte om jag kan stå för dikterna. Men det är också det enda jag kan stå för. Mer än mycket annat. En spya på en tallrik. All postlitteratur är litteratur och det är jättejobbigt. En skildrad ungdom, som snabbt skriker, snabbare. Ilsket. Stockholm minglar ikväll och jag är mitt i det.