Alice Vånner

Knack, knack.

”Hej, jag tror min mobil ligger i er blomsterlåda”, säger jag när min granne som jag aldrig tidigare pratat med har öppnat dörren.

”Det tror jag inte”, svarar hon.

”Kan du kolla? Jag bor i lägenheten ovanför.”

Hon lämnar mig där i dörrposten utan ett ord och kommer tillbaka med ett leende och mycket riktigt – min mobil.

Jag tappade nämligen telefonen när jag satt och läste på balkongen, men jag hörde aldrig det förväntade kraset av mobil mot asfalt. Så jag kikade ner och lade till min lättnad märke till att grannen hade köpt en ny blomsterlåda där hon planterat små påskliljor. Blomlådan hängde på utsidan av balkongräcket och tog emot min mobiltelefon som den vackraste sortens skyddsnät.

Ovanstående typ av historia chockar inte längre någon i min närhet. Jag är helt enkelt ganska otursförföljd. Ett annat exempel. För några år sedan lyckades jag med hjälp av gudomligt ingripande slunga min mobil rakt ner i den lilla, lilla glipan mellan hissen och trapphuset precis innan dörrarna stängdes. Det var som att kasta iväg ett kreditkort och se det slinka in i en kortläsare du aldrig lagt märke till.

Men jag är världens lyckligaste olycksfågel, för oavsett hur många gånger jag ramlar, tappar saker eller fumlar mig genom livet får jag antingen en rolig historia, en ny kompis eller ett minne för livet i form av ett ärr. För ja – även den gången klarade mobilen sig. Fyra våningar av fritt fall och sedan låg den i det mörka hisschaktet i tre år innan jag fick tillbaka den utan en repa av killen som utförde service på hissen.

Är detta tur? Tur i oturen? Otur i turen? Sanslös optimism? Kanske lite av varje.

Men det är inget fel med att vara vilse, att inte ha någon aning om vad du gör. Det är helt okej och fullt möjligt att istället skratta åt missödena, även om det ibland känns som att du vill gråta.

Det är den här sortens historier jag brinner för.

Jag vill skriva böcker som får dig att skratta och känna glädje, oavsett var du är, oavsett hur du har det. Som får dig att leta efter humor i missöden och kärlek mellan raderna. Som får dig att vilja fnissa in i en kudde eller skratta och skaka på huvudet. Som får dig att bli kär, och ibland ledsen, bara för att sedan bli gladare än förut.

Som alla mina mobiler skulle säga: ”Det är okej att falla, för du vet aldrig när du faller rakt in i famnen på en hissreparatör.”