Alva Hedlund

Någon man älskar så mycket att man vill bita dem. Organdonation. Att bära barn, blodspakter och blodbussar, sex och armkrok. Vi tycks alltid hamna i och genom varandra. Vi bekräftar varandras varande och förhandlar om gränsen för vårt jag. Vi blir ihop, vi gör slut, vi är kollegor och bästisar och föreningsmänniskor, tremänningar, cyklister och alltid en del av någonting.

När jag talar med dig, blir språket ett abjekt föremål som hänger i luften, mellan oss. Jag säger abjekt eftersom jag är från Göteborg Freud City. När vi talar med varandra, förlossar vi små föremål som står som han lastbilsbalanserarsnubben, i spagat över gapet mellan det vi menar och det vi kan säga. Och vad ska vi då göra när vi ser en baby vingla, för att sedan falla ner i stupet. Det händer hela tiden. Man blir lite avtrubbad.

Som förälder, sägs det, ska man akta sig för att se sitt barn som en förlängning av sig själv. Jag har svårare att se motsatt tes – att barn ska sluta se sig som förlängningar av sina föräldrar – få lika starkt fäste i psykoterapins tidevarv. I Ägt har jag försökt utforska jagets gräns och delbarhet. För att försöka svara på frågan om till hur stor del vi utgör varandra vill jag förstå om vi alls, och i så fall när, kan upphöra att ha med varandra att göra. Spoiler! Det verkar svårt.

Jag har aldrig fött ett barn, men jag fick nyligen veta att jag har rätt att få ett kejsarsnitt, om jag någon gång skulle vilja göra det. Har jag då löst mitt problem? Är det genomförda snittet gränsen mellan mig och den andre? Nej. Vi har delats innan det. Jag är, i brist på naturvetenskaplig läggning, mindre intresserad av frågan om hur när liv uppstår. Däremot upplever jag en stark, och helt ärligt djupt obehaglig, dissonans mellan min starka kollektiva vilja, och en påstådd rationell egoism. Och jag tror inte att jag är ensam om det.

Jag vet inte hur mycket, eller var vi har varandra. Jag längtar efter en värld där det är svårare att säga var jag slutar och du börjar. En sommar anklagades jag och några andra för att använda litteraturen som en ursäkt för att festa. Jag önskar att det hade stämt, men jag är skitstel och kan inte dansa om mitt liv så hängde på det. I sommar kanske jag ska lära mig det. Vad mer kan jag säga. Om det är några stavfel i boken så är det för att jag inte har haft råd att skaffa nya glasögon. Sorry! Jag längtar efter en värld utan ägande och utan pengar. Jag vill nog vara en del av något. Jag har alltid haft en stor längtan. Vi hör ihop.