Amanda Lundeteg

»Du vet att du ser ut som bajs va?«. Det är slutet av åttiotalet. Två killar med nästan lika mörk hudton som min försöker förklara för varför jag inte får vara med i leken. Emelie fnissar. Jag kryper in under soffan och stannar där länge. Ligger där och studerar de andra barnen som leker hund, affär och mamma, pappa, barn. Emelie är extra intressant, eftersom många vill leka med just henne. Hon säger sällan nej, skrattar mycket, tycker att de andra barnen har bra idéer. Hon gör alla glada. Jag ligger kvar tills jag lärt mig Emelies repliker. Hennes skratt. Hennes gester.