Amer Sarsour

Året var 2016. Jag befann mig i Ubud på Bali, i taxins baksäte, tillsammans med en barndomsvän. Regnet piskade mot karossen så att det knappt gick att se ut genom fönsterrutan. Jag tog upp min telefon och frågade min vän om han ville läsa en text som jag hade skrivit. ››Läs den du. Jag lyssnar‹‹, sa han.

Efter en stunds högläsning kunde jag inte hejda tårarna. De bara rann. Jag tittade upp från mobilen. Till min förvåning hade min vän somnat. Jag log mitt i snyftandet.

Det var smått ironiskt, det var trots allt första gången jag grät i hans närvaro.

Texten som jag läste upp var en ännu obearbetad passage från min debutroman. Likt berättelsen i min roman har texten genomgått en resa och utvecklats längs vägen. Det har varit en ynnest att inte bara få utveckla berättelsen tillsammans med andra men också att på något sätt få följa romanens resa.

Min ingång till litteraturen har dock inte varit skriften utan talet. I över tio år har jag framträtt som spoken word-poet och workshopledare i kreativt skrivande, inspirerad av idén om grioter och beduinernas konstform – den muntligt traderade berättelsen och poesin. Jag älskar uttryck, kommunikation, jag har en master i retorik och ser hur nyttig även retoriken kan vara i att skapa djupare förståelse, människor emellan. En konst som jag bland annat har använt mig av under en längre period som behandlingsassistent på HVB-hem för unga killar med drog- och kriminalitetsproblematik.

Talet, däremot, är inte detsamma som skriften. Den insikten slog mig bara för några år sedan. Jag kunde inte ta texter ämnade för talet och trycka in dem på pappersarken och hoppas på det bästa. Det tvingade mig att söka nya verktyg och förståelse för hur skriften kan verka, förstås och användas. Det allra viktigaste medlet var nog att faktiskt ta mig tiden att läsa och tänka kring litteratur. Det var inte förrän jag började på Biskops Arnös författarskola, 2020, som jag på riktigt läste diktsamlingar och romaner.

Jag tog till mig litteraturen, läste i tystnad, men även högt för mig själv. Jag satt ner, jag stod upp, jag gick fram och tillbaka och läste, läste och läste. Tänkte, pratade för mig själv, diskuterade med andra och fortsatte läsa. En ny värld uppenbarades för mig. Läslusten blev en hunger och böckerna en buffé som sträckte ut sig framför mig. Idag är det en värld som jag varken kan eller vill glömma. Tvärtom: det är en värld jag vill visa andra.

För många år sedan brukade min storasyster säga till mig: Vill du bli en bra författare så läs författare som skriver bättre än dig. Det var på den tiden mitt ego var för stort för att till mig hennes råd. Men allt har nog sin mening. Jag har alltid sett mig som en författare, jag har bara inte publicerat något än. Inte heller tagit litteratur på allvar, förrän nyligen. Därför känns det extra stort att ta steget ut i litteraturvärlden med en bok som jag är övertygad om kan stå på sina egna ben, oavsett vilka händer den hamnar i.