Andreas Lindergård

Michael Bolton hade blivit ihop med en häxa. Inte den Michael Bolton, utan min goda vän från Bristol. Vi bodde båda två i Los Angeles där vi jobbade med scenografi på olika lågbudgetfilmer. Egentligen tror jag inga män var välkomna till häxfesten, men Michael hade inte fått tag på sin nya flickvän och visste att hon skulle på fest med andra kvinnor som kallade sig häxor. Vi åkte upp i Hollywood Hills och hittade fram till det stora huset, gick in genom grinden och ut på bakgården. Det var som en picknick med kvinnor i alla möjliga åldrar och eldar som brann.

En äldre man, klädd i ljusblått och med en hög blå hatt fanns också där. Han hade vitt hår och långt skägg. I LA kunde man inte vara säker på om det var äkta eller ej, men han såg imponerande ut. Wizard kallade kvinnorna honom. Men innan vi såg honom gick vi runt till de olika matstånden. Här fanns rostade kastanjer och hemmagjord kola. Seg kola, alltså. Kvinnorna verkade lite berusade eller smått drogade. De nynnade på en melodi och dansade ibland. Runt, runt, i sina långa kjolar. Michael såg inte sin flickvän och ville leta, så han lämnade mig vid en kvinna som serverade ugnsbakade äpplen med nötfyllning, precis som min mamma i Sverige brukade laga till oss när vi var små. Hon serverade dem med varm sirap och grädde. Det påminde om julknäck. ”Får man ta ett äpple?” frågade jag. Kvinnan tittade på mig och log. ”Äter du ett av de äpplena säljer du din själ till satan.” Jag åt två stycken. Mammas var godare. Själen tror jag att jag har kvar. Plötsligt försvann alla människor från trädgården in i ett stort rum. Det var då vi såg honom. Trollkarlen dansade omkring i en snäv cirkel. Han snurrade fortare och fortare. Kvinnorna satt på golvet runt honom och sjöng sakta det de tidigare nynnat. När trollkarlen stannade tittade han ut genom fönstret och rakt på mig. Det var dags att gå. Michael hade hittat sin flickvän, men hon var mer trollbunden av mannen i den höga hatten än av honom och valde att stanna.

Jag har aldrig skrivit om vad jag upplevde de sexton år jag bodde i Los Angeles. Det var inte bara häxfester, utan så mycket mer, bra och dåligt. Om jag sedan väljer att berätta allt, eller bara delar, eller tar friheten att ändra i historien, det får vi se.

Att jag satte mig ner och började skriva en bok kändes självklart, ett sätt att låta fantasin flöda och dela med mig av allt fantastiskt jag varit med om. Låta det ljusa skina igenom, låta mörkret fånga allt. Berätta det hemska och onda, det fina och goda. Och ibland det som hänt ”på riktigt”.

Jag tror att alla bra berättelser på något sätt är självbiografiska eller baserade på det man sett eller hört. Mitt bland ulvar är en blodig historia om fängslade kvinnor och mördade män. Jag har inte upplevt något av det själv, men även i den här berättelsen, i det totala mörkret, finns droppar av sanning. Det har suttit inlåsta kvinnor runt om i Malmö, och kanske fortfarande gör det, och vem vet, någon gång kanske det utvecklar sig som det gör i boken.