Vårens Böcker 2024 Vuxen Facklitteratur

Ann Nehlin

De finska krigsbarnen: Ett nordiskt familjedrama / Natur & Kultur

Foto: Sara Mac Key
Foto: Sara Mac Key

Att fånga ››vanliga‹‹ människors röster från det förflutna kan vara en svår uppgift för en historiker. Krigsherrar, politiker och andra eminenta personer lämnar många gånger något slags dokumentation efter sig, men människor som inte har sådana positioner i samhället gör inte alltid det. För mig har det därför varit ett privilegium att få undersöka de fantastiska brev som skrevs under andra världskriget av finska mödrar, som sände sina barn till Sverige, och svenska mödrar, som tog emot barn i sitt hem.

Mitt intresse för barn som lever i utsatthet bottnar i en egen brokig uppväxt. När jag började läsa historia på universitetet fick jag en möjligt att fördjupa mig i ämnet. Inspirerad av Willy Kyrklunds bok Om godheten funderade jag mycket på godheten och dess gränser. Hur motiverar organisationer beslut att hjälpa en del barn men inte andra? Frågan ledde in mig på forskarutbildningen och ett projekt om överföringen av finska barn under krigsåren. Arkivet i fråga gav mig då tillgång till allt material – förutom just breven. Först för fyra år sedan, efter många försök, tilläts jag få inte bara läsa dem utan också använda dem för att skriva en bok.

Det går inte att beskriva arbetet med den här boken utan att bli emotionell. De finska mödrarnas beskrivningar av sin sorg, smärta och oro över att skiljas från eller inte ha sina barn hos sig har varit tung läsning. Pauserna i arbetet har ibland varit många och långa. Jag har flera gånger tänkt att nu kan jag inte läsa fler av de här breven. Men jag har ändå gjort det, för jag tycker att det finns något viktigt att berätta om här. Mödrar är ofta de som ensamma tvingas försöka hålla ihop familjen när männen drar ut i krig. De brev jag har läst från de finska mödrarna visar hur svårt och ibland nästan omöjligt det kan vara.

Det material jag har arbetat med innehåller känsliga och personliga uppgifter. Av den anledning har jag försökt förhålla mig till forskningsetiska principer. Det går inte att inhämta samtycke från människor som inte längre finns eller går att spåra, men det går att behandla materialet respektfullt. Breven är privata, de mödrar som satt hemma på sin kammare och skrev visste inte att de skulle läsas av någon annan. De visste inte heller att de skulle användas för forskning. Min förhoppning är att den här boken kan bidra till ett förmänskligande av de människor som drabbas av krig. Krig är inte bara siffror och kvoter; krig är också människor som egentligen bara har en önskan – att få leva tillsammans på en trygg plats.

Powered by Labrador CMS