Anna Hewitt

Garnets djupa nyans och mjuka struktur möter mina sinnen, kreativiteten drar igång, vad kan det bli av detta? Idéer snurrar och låter sig inte stillas förrän de tagits ner på papper. Sedan tar jag fram mina stickor och sätter igång. Nu. Nu landar jag. Med stickor och garn i händerna är det som om själen får vila. Samtidigt växer något fram under mina händer, något både vackert och praktiskt. Aviga möter räta, omslag och minskningar skapar textur, och så dessa färger: rött, blått, rosa, gult, lila och så förstås någon av de två dussin gröna nyanser jag har samlat på mig. Naturen inspirerar, väcker något inom mig, en längtan tillbaka till något som gått förlorat i vår stressade samtid. Ett långsammare tempo, en djupare närvaro, en önskan att skapa något som inte bara slits och slängs utan har ett värde utöver sin funktion. När jag arbetar känner jag en anknytning till de som gått före, till mormor och farmor, och generationer av kvinnor som använt sina händer till att skapa, inte bara för nytta utan också för nöje, för att bära vidare sitt kulturarv, sin historia. Kanske, som för mig, också för frid och lugn.

Jag vet en del om stress – min garnresa började nämligen med att jag, en frilansande bokdesigner, gick in i väggen. Jag var utmattad och samtidigt hyperstressad. En dag läste jag en artikel om en kvinna som hade börjat handarbeta när hon blev utbränd och någonstans i mig klickade det till. Jag grävde fram några gamla stickor ur min mammas gömmor, köpte garn och satte igång. Det handgripliga i att hålla i stickor och ull blev en livlina, något konkret som jag kunde se och känna när hjärnan rusade. Och det som började som ett nästintill terapeutiskt verktyg utvecklades sedan till något av en livsstil.

I dagens samhälle där stressnivån är den nya heligheten kan det nästan kännas rebelliskt att våga vägra. Vägra gå på den där tillställningen. Vägra skrolla på sociala medier. Vägra att ständigt jobba över. Våga sakta ner, våga säga nej, våga vara den ocoola som hellre sitter hemma och stickar en fredagskväll än går på fest. Men snart upptäcker man att man faktiskt har öppnat dörren till något helt nytt: Ett lugn och en närvaro som många betalar dyra pengar för att försöka uppnå. Och det kostar nästan ingenting, bara lite garn och några stickor. Och tid. Tid att lära och utvecklas. Man blir som ett barn på nytt, ivrig att få veta mer. Garnets möjligheter är oändliga.

Långt innan jag hittade stickningen var böcker min stora passion. Redan som barn älskade jag att läsa, och denna kärlek har följt mig hela livet, både privat och i arbetslivet. Jag har jobbat i bokbranschen i många år, både i bokhandel, på förlag och som frilansande designer. Sköna sockor och varma vantar har därför varit ett verkligt drömprojekt för mig – en chans att kombinera mina två stora passioner: böcker och stickning. Min förhoppning är att den ska förmedla samma känsla av glädje och frid som jag känner när jag stickar. Happy knitting!