Annelie Sylvan

Jag har levt nästan hela livet med en orolig förväntan. Ett molande i bakgrunden, en lågmäld uppmaning. Det här kommer inte att ge sig. Jag har vetat det. Inte förrän jag har försökt på allvar.

Och jag trodde att när jag väl satte mig för att skriva mina egna berättelser, ja då skulle allt forsa ur mig. Författandet hade man väl i sig? Som något medfött som bara skulle släppas ut. Nja. Det fanns en del att lära sig.

Vad skulle jag sen göra med mitt framvärkta verk? De åtråvärda förlagen reste sig som ointagliga borgar framför mig. Utmaningen kändes som att försöka kasta sina manusblad i en samlad hög, hundra meter upp i motvind.

Att vänta till sextio med att försöka skriva sin första roman, är verkligen höjden av ››jag ska bara‹‹. Vara lite ung och oansvarig. Stadga mig. Försörja mig. Där försvann fyrtio år.

Min första roman. Att ens ta orden i sin mun. Det får väl bara de som redan har skrivit två eller tre. Som kan se tillbaka och lätt överseende med sig själva referera till ››min första roman‹‹. Ha, ha. Den, ja ... Ja, kära nån. Jag var ung och grön. Kan inte jag säga.

Även om jag har haft skrivandet som yrke, är det först nu som jag hör min röst. Den vågar sig fram varje gång jag lägger händerna på tangentbordet och vet att ordet är fritt. Inledningen till berättelsen om Lisbeth, som blir övergiven av sin man efter fyrtio års äktenskap, har jag burit med mig i flera decennier. Jag har mött några Lisbeth genom åren, när jag som journalist suttit vid ett köksbord för att ställa frågor om näringsliv och kommunala händelser. I en bisats, över en kopp kaffe, kan ett liv som gått i spillror sippra ut. Jag kommer inte ihåg så mycket från artiklarna men jag minns det där som sas vid sidan om, som inte hamnade i mitt anteckningsblock.

Det var när jag tillät mig att skriva något annat än beställda artiklar, som jag kunde återvända till den historia som skulle bli Lisbeths, och ta reda på hur det gick för henne. Och jag upptäckte till min glädje att Lisbeth var arg och mycket starkare än hon själv trott, så fort jag började skriva.

Vindarna blåste åt rätt håll och mitt manus landade hos Norstedts, som tog emot.

Det känns som om ett äventyr kan börja även vid dryga sextio.