Artur Bagheri

Hösten 2022 i en lägenhet i Råcksta började jag skriva poesi för första gången, efter några tröga manusjobb och med massor av dumma tankar i huvudet. En trygghet vid sidan av allt annat, direkt och helt utan mellanhänder. En side-quest i sin renaste form. Lägenheten var rökig och fylldes av bullrande trapmusik in the making – med vänner-turned-family runtomkring mig. En dålig hälsa hade påbörjats ett par år tidigare och fortsatte. Idéerna kring den hälsan blev iCloud-anteckningar som senare blev poesi.

När jag namnger persiska poeter som inspiration för mitt skrivande menar jag att jag inte är intresserad av att försöka skriva som dem. Liksom många i min generation ser jag dem mer som en vibe. Detta är Prinsens toner, paketerad i ett ignorant, rotlöst arv. Men för att undvika förvirring: dikterna är självrannsakan, random notes och effekten av misslyckade självrannsakningar. Däremellan en massa, stundtals ogenomtänkta, politiska takes. Det vill säga det som säkert är förhoppningen att någon som jag skriver om. Om något överhuvudtaget.

Inte för att det är coolt att inte bry sig – tvärtom. Allt är politiskt och inget är det också. Prinsens toner är obrydd, samtidigt är den neurotisk och fylld med konsten att bry sig för mycket. Men lita inte på min beskrivning, läs själv. Man blir äldre och skaffar sig en färdigutvecklad frontallob och dör en självutnämnd egodöd (lite lögn). Jag hänvisar därför till poeter som inte ägnade sina inte-så-glada 20s i det skämmigt glada och deprimerande 2020-talet (pun intended). Shoutout till dem hursomhelst. De har lärt mig, skämt ut mig och skällt ut mig. Bryddheten lämnar jag åt andra stjärnor. Alla blattar behöver inte axla den rollen. Speciellt the himbo ones.

Resten av diktsamlingen är kärlek och heartbreak. Ping populismen. En diktsamling tillägnad de vackra på alla plan, även de mindre konventionellt vackra. Baddies, helt enkelt. Resten inkräktar och borde inte läsa samlingen till att börja med. Med det sagt kommer jag att kalla Prinsens toner för fiktion, för att slippa bekräfta eller avfärda något i den. Den där lata och mysiga "de som vet, de vet"-retoriken.

Prinsens toner är berättelsen om en fiktiv prins. Välkomna till hans dekadenta och hycklande universum, som tillägnas och inspireras av vänner, fiender, älskare och platser. En massa dumheter som av någon anledning har förklätts till att vara något det inte är. I det här fallet ansvar.