Vårens Böcker 2024 Vuxen Skönlitteratur

Astrid Billengren

En av oss kommer dö ung / Forum

Foto: Gabriel Liljvall
Foto: Gabriel Liljvall

Att redigera text är bland det bästa jag vet. När textmassan existerar men fortfarande bara kan bli bättre. Det gäller både de artiklar (och teveinslag för den delen) jag genom åren hanterat som reporter och chef på nyhetsredaktioner, och mitt skönlitterära skrivande. Publiceringsögonblicket däremot, det innehåller alltid ett visst mått av ångest. Men deadline är deadline. Och nu är den här, också för denna text.

Snart hamnar En av oss kommer dö ung innanför ett par pärmar, blir en textmassa stängd för redigering.

Snart blir den en roman som handlar om vänskap, sorg och Malmö.

Länge trodde jag att även om jag skrev fiktion så skulle åtminstone känslorna som skildras vara ››sanna‹‹. Efter ett tag förstod jag att inte ens det gällde. Berättelsens invånare ville inte känna mina känslor, de hade sina egna. Eller, låt oss undvika det magiska författarsnacket; mina erfarenheter var inte tillräckligt intressanta som litteratur. Jag fick vinkla upp, precis som på jobbet. Till skillnad från på kvällstidningsredaktionen behövde jag inte ens hålla mig till verkligheten. Här fick jag kurera min egen värld.

Samtidigt, när någon frågar ››är det självupplevt?‹‹ (för det frågar folk, nästan alltid, när man säger att man skriver på sin första roman) kan jag inte ens försöka låtsas. Jag kan inte påstå att jag ägnat åratal åt att skriva om förlusten av en vän, utan att själv ha just en sådan erfarenhet.

Det är klart att jag har mist en vän, precis som Matilda förlorar Ellen i min bok.

Precis som Matilda sökte jag svar på varför det blev som det blev. Precis som hon var jag arg. Matilda hanterar sorgen genom att bli manisk i sin jakt på förklaringar. Själv hanterade jag den genom att skriva en bok. Och vill jag verka duktig säger jag att jag skrev den för att jag tycker det saknas tillräckligt med skildringar av just denna specifika förlust, att förlora någon i suicid. Vill jag vara duktig säger jag att jag vill belysa detta samhällsproblem, att vi måste prata om det, att 1 200 personer dör i suicid varje år.

Men allt det där är en efterhandskonstruktion. För egentligen har mitt projekt handlat om en enda sak:

I skrivandet kan du hålla de döda vid liv.

I texten har jag kunnat vara 11 år och cykla bakom en kompis som lever och skrattar och slänger med håret i vinden. I texten har jag kunnat dansa i rökmaskindimmorna på Kulturbolaget med den roligaste människan i världen. I texten har jag har kunnat prata med en vän som svarar, som käftar emot – som finns.

Powered by Labrador CMS