Bell Mothander

Ett tag trodde jag att högstadiet skulle bli min död. Att jag en dag skulle sjunka rakt genom skolbiblioteksgolvet och bli ett med betongen där under, typ. Jag trodde att de sista åren i grundskolan var ett sånt typ av mörker som inte ens musiken skulle kunna dra mig ur. Vilken tur att man kan ha fel kan jag känna nu, över 10 år senare.

Jag tror att jag levde mig igenom vad man får om man blandar ihop att vara den enda Hässelby Villastadsskolan som lyssnade på emomusik, att bli det utfrysta svarta fåret bland tjejerna i klassen för att ingen vågade gå emot vår självutnämnda korridorsdiktator, att stryka omkring varje dag med en konstant längtan efter pappas jobbdator så man kunde få spela lite Habbo OCH att vara 14 år, en tönt och extremt dramatisk.

Idag är jag 25 år, en tönt och extremt dramatisk. MEN, jag är också en bästa vän, flickvän, kollega, artist, låtskrivare och nu - författare. Förlåt? Jag önskar att jag kunde träffa mig själv i åttonde klass bara för att få visa det, att jag överlevde. Att den personen jag får vara idag är ett sånt kvitto på att det var värt att sluta gå upp extra tidigt för att spola febertermometern i kranen på högsta värmen så att mamma skulle sjukanmäla mig. Eller att det var värt att sträcka på sig, höja volymen i hörlurarna och trycka bort de ständiga sneda blickarna som borrade sig in i ryggen när jag gick mellan skåpet och klassrummet. Det var värt att gå tillbaka in i salen och lära mig något, som jag glömt nu, om nån gammal dansk kung efter den dagliga ångestattacken på min favorit-toalett vid kafét.

Folk brukar fråga mig när jag insåg att jag ville hålla på med musik. Jag har aldrig gett någon ett definitivt svar på det, för det finns inget tror jag. Jag har vetat så länge jag kan minnas att det är det jag ska göra. Jag har haft någon sorts lyx i att jag aldrig ifrågasatt vad jag vill göra med mitt liv, eller hur min framtid ska se ut. Det känns som att jag aldrig började “hålla på” med musik, den har bara alltid varit med mig. Som när pappa meckade i garaget till Magnus Uggla, när jag lyssnade på min första Amy Diamond-CD och tränade på att sjunga och dansa samtidigt eller när mamma sett till att Ain’t Nobody med Chaka Khan dånade i hela huset medan hon lagade kycklingpaj. Och då har vi inte ens pratat om när jag upptäckte att jag kunde göra spellistor på Spotify, och det är nånstans där jag samtidigt förälskar mig i svensk hiphop. Jag begravde mig i låtar av Snook, Labyrint, Erik Lundin, Petter, Silvana Imam och alla de andra som vänt, vridit och lekt med det svenska språket på sätt jag aldrig hade hört förut. Hiphop gjorde någonting i mig, och när jag hade så mycket att säga men inte någon att prata med så blev det mitt sätt att få finnas. Jag levde i deras världar och de, utan att veta att jag fanns, hjälpte mig att bygga min.

Och i min värld har jag gjort plats för både vem jag var då, vem jag blev sen men också vem jag är nu. Det har alltid varit min största önskan, en plats som är min <3