Camilla Sandsjö

Att virka är väl ingen konst?

När min yngsta dotter fyllde sju år fick hon garn och virknål av sin farmor och farfar, hon älskade att pyssla men att virka var något nytt. Jag ville lära henne men hade själv inte hållit i en virknål sedan mellanstadiet, och det enda jag gjorde då var enkla maskor i en lång, lång kedja. Men hur svårt kan det vara att lära sig, tänkte jag.

Jag hittade ett mönster på en grytlapp men hade svårt att förstå, det var massor av termer som var helt nya för mig. Jag började läsa på och kollade om och om igen på instruktionsvideor. Efter att ha lärt mig grunderna och de enklaste maskorna lyckades jag efter mycket möda virka min första punschrulle. Den var sned och alldeles för stor, men det var en punschrulle. Gjord ur tomma intet, av mig! Jag var helt fast. Dotterns intresse hade nu svalnat, men för mig hade en helt ny värld öppnats. Jag testade fler bakverk, allt från chokladboll till prinsessbakelse. Det var så kul, att leta reda på helt rätt nyanser och att på egna villkor utveckla mina virkkunskaper.

I samma veva blev jag sjuk, ett återfall av min cancer och hopplösheten var ett faktum. Virkningen blev en sorts distraktion och nu hade jag ju även tid att utforska kreativiteten. Hur gör man florsockret på en semla? Eller kokosflingorna på kärleksmums? Otaliga timmar spenderades i garnbutiken nära mitt hotell under strålbehandlingsveckorna. Jag bestämde mig då för att börja dela mig av mina skapelser på sociala medier, kanske kunde det pigga upp andra.

Kontot växte fortare än väntat och det dröjde inte länge innan den första frågan kom: Var hittar jag dina mönster? Jag ville dela med mig men det blev svårt, efter att ha lärt mig det mesta själv på fri hand så hade jag inga mönster, och visste heller inte hur man skrev ett. Jag gick tillbaka dit jag började för att lära mig alla termer och det första färdiga mönstret blev finska pinnar, därefter rullade det på och jag skapade fler och fler utifrån min självlärda virkning. En stor dröm slog i uppfyllelse när jag öppnade en garnbutik, att få jobba med sin hobby är en stor ynnest. Dessutom kunde jag utveckla fler mönster och testa nya idéer mellan kunder.

Jag ser mig som en virkare, en mamma och en fru. Jag bor med min familj på Gotland. Mina vuxna barn har flyttat ut, men maken och yngsta dottern får fortsatt stå ut med mina tokiga virkidéer och hjälpa till att avgöra vilka garnfärger som bäst matchar det jag ska återskapa.

Nu vill jag dela med mig av mina mönster - det är ju ingen konst att virka men virkningen i sig är ju en konstform. Att skapa något från ingenting, ett kreativt hantverk och för vissa en ren terapi.