Carl Åkerlund

”Fäderneslandet åt sina söner”, står det på en liten obelisk mellan två gamla kanoner i samhället där jag växte upp. Den högtidliga formuleringen såg rätt skrattretande ut när man var yngre och cyklade förbi. Varför åt fäderneslandet sina söner, och hur?

Ett par år kring millenieskiftet firades minnet av vad som brukar kallas det sista slaget på svensk mark i form av lokala bygdespel på orten. Och när någon utanför Västerbotten har frågat vart jag kommer ifrån är det på sin höjd just detta de flesta känner till om Sävar.

Det sista slaget på svensk mark.

Jag började vid något tillfälle att intressera mig för vad som egentligen dolde sig i denna utsaga. Var det inte början på en annan berättelse, började jag tänka, en berättelse på vilken hela vår självbild som ett fredligt och neutralt land har vilat.

Över 200 år av fred.

Svenskarna, världens fredligaste folk.

För att inte tala om västerbottningarna!

För ett par år sedan påbörjade jag ett längre arbete med att skriva reportage från Spanien om återupprättandet av det historiska minnet. Jag har följt med till utgrävningar av massgravar i Baskien och Valencia, intervjuat historiker, rättsläkare, arkeologer, och mött anhöriga som fortfarande letar kvarlevor efter familjemedlemmar som fördes bort, avrättades och slängdes i en grop någonstans. Dessa djupt privata och på samma gång kollektiva erfarenheter har ofta stått i bjärt kontrast mot den etablerade berättelsen, mot en historieskrivning som många håller hårt i.

Gräv inte i det förflutna.

Riv inte upp en massa gamla sår.

Det är bättre att inget säga.

I min roman Fädernesland följer läsaren två familjer.

I vår tid är en svensk tvåbarnsfamilj på vandring i Pyrenéerna när kriget bryter ut i hemlandet. Samtidigt inträffar något annat som förändrar allt för dem. De tvingas snart inse att de inte kan återvända hem och är utlämnade till främlingars välvilja, på drift i Spanien.

I början av 1800-talet har freden åter hunnit lägga sig över Västerbotten efter det sista slaget på svensk mark, och i den lilla byn Houmfors ett par mil inåt landet bor Ester och Jakob med sina barn. Men ryktet börjar gå i byn om att mer än bara ett par desertörer efter kriget gömmer sig i skogarna. Och en natt möter familjens äldsta dotter någon uppe vid fäboden.

Genom denna väv löper vissa trådar på korsen och tvären. Jag har velat skriva en berättelse om historiesyn, nationell självbild och kollektiv mytbildning. Om vilka vi tror oss vara och vilka vi blir när marken börjar skälva och ger vika under våra fötter. Det handlar om Katarina och hennes ständigt föreläsande make, om Iris och hennes tystlåtna bror, om Ester och Jakob som retar sig på sonen Ola, om Lovisa och Mihail, och om hur själva tiden verkar kräva av dem att omförhandla sina självbilder, föreställningen om vilka de – och vi – egentligen är.