Carl Mikael Waern-Carlsson

Nu när mänskligheten rasar och tänkande datafiler gör med tangenten vad deras oskäliga företrädare gjorde med pennan, finns då något strategiskt mer puckat än att ställa skrift, och för första gången dessutom? Jag gillar utmaningar, hade jag kunnat skriva om jag vore tävlingsmänniska, men det är jag inte. Jag säger såhär i stället: Måste allt vara så strategiskt opuckat hela tiden? Om frasbygget skänker glädje till författaren tycker jag det låter som att det finns goda skäl att göra en sån här sak. Dessutom kanske läsaren också finner nöje i det hela, och det gör ju knappast saken värre.

I mitt huvud är det inte lika mycket ett debuterande som ett genrebyte. Att rikta om från de trånga, internt akademiska padelbanornas ständiga studsande, där jag till vardags befinner mig, och i stället få uppleva friheten i att slå brännbollen ut över populärvetenskapens vidder är något av det mest befriande jag gjort. Det är som att dra av nyinköpta lackskor på förmonterade skavsårsplåster och hoppa ut i gräset barfota. Lyckan! Friheten! Nu tänker jag njuta lite, tillbaka strax.

Så, nu är jag här igen, sutten vid datorn i vad som inte kan beskrivas som något annat än den ergonomiska lärans svar på Gottröra. När jag var liten satt jag med penna och kollegieblock, vänd med ryggen mot planen när mina syskon spelade volleyboll. Sedan kom datorn, och den under så lång tid gödda sulbildningen vid höger långfingernagel svällde av, handen återställdes till sin forna, illiterata form, och hjärnan formade sig efter knappar istället för linjer. Jag antar att ögonen kanske kommer att ta stryk så småningom, men hellre låta dem se så mycket som möjligt av det som kommer ur fingrarna, än att aldrig knäppa en bokstav.

Jag blev historiker, landade där jag ville, men länge trodde att jag inte platsade. När jag hade samlat på mig självförtroende nog att våga tycka saker började jag uppfatta mig som en sån historiker som gillar de passerades egna tankar om sin omvärld. En detaljerad dagbok, ett nedkladdat omdöme, ett skämt till en vän, det är sånt som jag vill visa världen. Jag har aldrig riktigt fastnat för den där ”hårda” biten av vår vetenskap: statistik, trender, det normala och tråkiga. Men får man ett bokkontrakt så får man, så nu har jag skrivit om Medelsvensson. Mycket nöje!