Vårens Böcker 2024 Vuxen Skönlitteratur

Catariina Salo

Parasit / Schildts & Söderströms

Foto: Silja Viitala
Foto: Silja Viitala

När jag var tio blev jag vuxendöpt i en liten sjö i västra Finland. Det skedde under ett barn- och ungdomsläger som Pingstkyrkan ordnade. Kvällen före dopet hade jag suttit på en kvällssamling tillsammans med de äldre ungdomarna. Det enda jag kunde tänka på var att bli upptagen i deras grupp, få vara en del av deras sammanhang, bli sedd som en jämlik. Det bad jag om. Jag bad tillsammans med min bästis Heidi, vi höll om varandra, vi viskade, vi bad, vi grät. Till slut var vi så inne i den trans alla lovsånger och böner skapade att vi började tala i tungor. Vi bad och talade, talade och bad. Det var magiskt, det var något av det mest vuxna jag hade varit med om. Nu får jag det jag vill ha, tänkte jag. Nu får jag guldkortet och det heliga dopet.

Det jag inte visste var att allt kom med ett pris. Priset var min identitet.

När jag var 40 blev jag rasande förälskad. Hon var speciell, unik, den vackraste varelse jag någonsin sett. Jag liknade henne vid en sjöhäst, hennes ögon var som havet och hon älskade vatten. Utan henne kunde jag inte andas, hon berusade mig och satte mig i den samma transen. Äntligen skulle jag vara lycklig, äntligen skulle jag känna gemenskap. Nu ska det vara vi resten av tiden, tänkte jag.

Det kom också med ett pris, mitt förstånd.

Jag har levt två formativa perioder. Den vanliga ungdomstiden när jag tog avstånd, skapade distans till den tro jag letts in i. Jag ville vara som alla andra, jag ville se på Beverly Hills, lyssna på Lili & Susie, sminka mig – göra allt det jag inte fick hemma. När jag äntligen hade möjligheten levde jag ut allt som jag inte fått, allt jag gått miste om, allt det där nya och spännande. Det var magiskt.

Senare i livet, långt senare, hittade jag det som egentligen var jag. Jag hittade det djupa, sinnliga, verkliga. Jag hittade min identitet, mig själv. Den påföljande besvikelsen att inte ha kunnat leva en queer ungdomstid ledde till en ny tonårsperiod. Ett sökande och prövande, ett utforskande av mig själv. Nya första kärlekar, nya första uppbrott, nya första gånger. Det var stort – det var mycket.

Det var för mycket.

Jag gick sönder av allt det nya, jag bröts ner av min barndom. Allt kom för nära, letade sig in under huden och vidare till bröstet där det satte sig till ro som en parasit som bidar sin tid.

Parasiten blev mitt allt, min undanflykt och min kreativitet – men den började sprida sig. Först kröp den under huden, sedan förökade den sig tills det till sist myllrade där under. Jag var tvungen att våga släppa parasiten. Släppa det som varit min trygghet i så lång tid, men det höll på att förgöra mig.

Thank you for the drama, I need it for my art, sa Kurt Cobain och det måste vara mitt ledord just nu. Jag måste göra något bra av parasiten, jag måste mota bort den, krympa den. Den ska försvinna, kanske inte helt, men i alla fall… bli bättre.

Powered by Labrador CMS